Två år och en mästerhärmare – hur kan vi tänka i skolan

Denna lilla tvååring har verkligen studerat, så som många barn gör utan att vi säger att de är lärande. Barn lär, barn utbildar sig alltid. De lär av oss, hur vi är, vad vi gör, hur vi förhåller oss, vilka ord vi använder. De speglar oss. De är sina egna. De lär sig. Barn lär sig cykla vilket är mycket svårt, lär sig simma vilket också är mycket svårt, de ställer sig upp och går vilket måste vara en upptäckt om den egna förmågan, som om vi vore äldre, något vi skulle känna enorm stolthet för. Barn är lärande. De utbildar sig tillsammans med oss. Spegelneuroen talar man om. Förmågan att härma. Förmågan att verkligen härma det som sker. Vi borde fundera över hur skolan speglas i eleverna? Hur vår undervisning speglas och härmas? Om vi själva tror på det vi gör? Om vi själva gör det vi vill att eleverna ska göra? Om vi själva kan låta oss speglas? I lärandets tjänst.

Att härma betyder att lära sig – och att härma betyder också att pröva mot något annat. Att härma betyder att något alltid blir något eget.

Detta lilla barn som sjunger och dansar Euphoria och är Loreen har ingen annan drivkraft än sin egen lust, ovetande om att vi alla tittar, sådant finns inte i en liten lärande människa. Det är själva lusten.

De pedagogiska ord vi kunde djupdyka i vore i detta fall – spegelneuron! Och att härma! Samt repetition så länge barnet vill. Se om. Se om. Se om.

Det här inlägget postades i Autodidakten, Klassrummet, Lärarens språk, Pedagogik. Bokmärk permalänken.

2 svar på Två år och en mästerhärmare – hur kan vi tänka i skolan

  1. Maria Klein skriver:

    Genom lusten finns tillgång till så mycket lärande. Barn vill lära sig nya saker men jag tror att det är av yttersta vikt att de får lära sig genom lust och inte genom tvång. Känner att vi med dagens skolpolitik inför mer tvång och missar betydelsen av lust. Med alla krav på prestation finns risken att lärare kommer att begränsas i sina möjligheter att inspirera till barns lust pga för stora klasser, mycket administration och ett ständigt prestationskrav hängande över sig. Precis som i en familj påverkas barn av hur vuxna mår och förväntningarna kommer att kännas som tvång snarare än som lust till växande. Vi behöver tro på lärare och elevers förmåga och inte skapa en skola fylld av tvång.

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Tack för de tankarna. Jag tror också på att då vi kan erfar vi en känsla av tillfredsställelse. Något som vi måste bejaka i skolan.

Kommentarer är stängda.