Vägen till inkludering …

Körling fotograferar 2012

Skolan ska ge allt det skolan har att ge för alla som är där. Så fort vi tänker på inkludering är det för att vi inte längre verkar inkluderande. Vi ser någon som inte … passar in. Vi säger att du får gå ut… vi ger förklaringar att vi kan inte undervisa den och den för i det här området är inte alla… föräldrarna är si och så… och vips är vi exkluderande, vi särskiljer några från oss, ser med andra ögon på den vi inte förstår oss på. Vi kanske säger att vi kan ha en drömlektion med dom för att den och den är borta. Exkludering.

Vi är vårt språk. Vi är våra handlingar. När vi inte längre tänker om inkludering är vi där. De frågor som uppkommer kring integreringen ska verka framåtsyftande, dvs, verka för inkludering, inte vigda gapet till den vi tänker om. Det vilar i professionen och i de pedagogiska samtalet att gå från integrering till inkludering.

Språket avslöjar hur långt vi kommit.

 

Det här inlägget postades i Inkludering och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.