Sorgesång över en pedagogisk stämma

P1190276

Orden fattas oss.

Vi är många som inte har tillräckliga ord.

Först måste orden vara riktigt konkreta.

Du är död!

Kring dessa ord måste vi cirkla.

Om och om igen.

I egen takt.

I magen hamnar orden.

Där finns de för den tid de behöver på sig.

I tårarna, kanske en enda som förmår att komma,

till flödet som kanske kommer sen.

När orden 

Du är död

vågar sig upp till medvetandet. 

En kort minut,

en kortare stund,

en halvtimme till att börja med,

och sedan går orden

tillbaka till magen,

hjärtat och den skröpliga kroppen.

Jag sörjer så randigt,

så randigt.

Vägen till att förstå

är lång

och

fylld av plötslig kyla

och plötslig värme.

Från att vara osanning

till att bli sanning.

Den sköra hinnan 

mellan det som inte borde vara 

sant

och det som är det verkliga.

Du fanns bland oss

pedagoger,

ingick i våra samtal,

lyssnade till oss,

och med varm glädje

tog forskningen närmare

våra huvuden och handlingar.

Rent fysiskt borta.

Så länge vi kan minnas

alltid här.

Det här inlägget postades i Sorg. Bokmärk permalänken.