Jag skrev en gång i en bok:
Vad barn ska läsa har i all tid diskuterats. Diskussion om passande litteratur för unga människor är gammal och bottnar i uppfostringsidéer och syn på barn. Debatten har pendlat mellan nytta och nöje av att läsa och frågan om lämplig litteratur för ban kan ses i ljuset av den tid då diskussionen blommade upp. Lockas oskrivna blad ska fyllas. Luthers tanke om den lustläsning som fabler innebar, Rousseaus naturnära barn läste Robinson Kruse. Det har också funnits tider då vi har ansett att vi måste skydda barnet från den farliga sagan.
Vi varnar och sätter upp pekfinger åt serier, dålig litteratur och femböcker. Svaret på frågan ”Vad ska barn läsa” blir både politisk och pedagogiskt laddad.
En gång var föreställningen också den att det kunde vara skadligt för ögonen att läsa. Åtminstone om man läste för mycket. Föräldrar manade sina barn att gå ut i stället för att sitta och hänga över böckerna. Tänka sig, att läsa kunde ses som trots mot föräldrarna. Vilken triumf att krypa under täcket och läsa med ficklampa.
Vi moraliserar kanske över barns läsning. Serietidningen ansågs inte vara läsning. Boken ansågs det. När barn läser är vi vuxna där. Vi var en gång så rädda för bokens innehåll, vad den kunde göra med barnet, vad vi inte visste vad som kunde hända. Tänk om vi lade samma omsorg om vad barnen ser på film och vad de gör via datorn?
Idag hör vi inget om vad barn ska läsa. Jag kan sakna diskussionen. Inte för att vi ska diskutera litteratur ovanför barns huvuden men för att läsningen och boken skulle komma i behövligt fokus. Spelar ingen roll hur vi pratar om den. Bara att!