I ett brev till mig läser jag detta:
För tillfället så bubblar det i min kropp av frustration och sorg över det vi har fått och fortfarande går igenom med socialtjänsten. Varje dag så sitter någon förälder och blir bemött som om de vore värdelösa. Varje dag så får någon förälder skulden för att deras barn hamnat snett och mår dåligt. Varje dag så känner sig någon förälder sig värdelös för att man inte lyckats att hjälpa sitt barn. Det är inte ok att myndighetspersoner gör så här! Det är med tårar i ögonen och en stor klump i magen som jag tänker tillbaka på det som varit den kommer nog alltid att finnas kvar. Är jag en dålig förälder?
Barns rätt till sina föräldrar. Med vilken rätt gör man en mamma till en osäker mamma. Hur har man då förvaltat barnets rätt till sina föräldrar! Hur blir den föräldern som förälder om föräldern gång efter annan får höra och ana att man ifrågasätter föräldern? Hur kan barnet då få sin rätt tillgodosedd och respekterad? Vad händer om man är flerbarnsförälder och värderas på detta vis då ett av barnen är ett fall för socialnämnden?
Anne-Marie
Godmorgon, A-M,
Tänk att jag får läsa detta precis när jag behöver. Som du vet gick min och C pappa bort för nio år sedan. Då var C bara tre år. Idag är han en fantastisk tonåring som har en ensamstående mammam. Hon har minst sagt gått på knäna sedan pappa gick bort. Både fysiskt och psykiskt. C har under hela sin uppväxt varit extremt infektionskänslig och drabbas av alla möjliga bakterier och virus. Vilket leder till att han har väldigt hög frånvaro i skolan. Det i sin tur leder till att han missar mycket undervisning som han och mamma måste kämpa med hemma. Det hela är en enda ond cirkel. Skolan C går i ligger i ett överklassområde och skolan ställer enligt min åsikt extremt höga krav, både på föräldrar och elever. Mycket traditionellt tänkande kring undervisning. C,s mamma kämpar med att försvara C och sig själv. Deras rättigheter och integritet. Hon är en mamma som känner att hon är en mamma som inte räcker till. En mamma som inte riktigt duger hela vägen. Fast hon är den mest fantastiska…
Jag gråter när jag läser ditt gensvar, vem har rätt att ta ifrån barn och föräldrar sin relation, man måste ställa sig frågor, alltid frågor. Bättre att man slutar göra antaganden, påståenden… bara öka på med frågorna. Stackars oss människor! Anne-Marie
Vem förvaltar barns rätt att ha en levande relation till sina bortgångna föräldrar? är en fråga jag ställer mig, Anne-Marie
Beundransvärt vad människor kan klara av i utsatta situationer. På något sätt signalerar det en överlevnadsinstinkt. Trots allt elände är vi konstruerade att ta oss vidare.
Sedan borde tanterna på soss gå en kurs i etik och moral. Kanske lärare inte bara ska ha ämneskunskap på schemat för kompetensutveckling utan hur man bemöter männsikor i svåra situationer.
Hur har samhället kunnat blivit så hårt, är det indvidualiseringen som gått för långt funderar Plura en mild lördag i januari i nådens år 2010.
Ja, jag tror det är bra att vi tänker ihop. Frågeställare borde vi göra oss – och frågorna bör vi ställa oss själva. Anne-Marie