Jag läser Sven-Eric Liedmans bok Livstid. En böljande berättelse genom olika tider. Bokens titel anger en ram. Födelse och död. Krasst. I livstiden finns berättelsen. Vår egna. Den andres. Den samtida kommer bli historia, men påminner idag om förändringar och framtid. Omslaget – en dagslända!
Jag blir plötsligt glad över de nutida inslagen i boken. Varför vet jag inte. Kanske är det för att författaren befinner sig ett klick ifrån genom sitt Twitterkonto och att jag kan följa genom 140 tecken i detta nu. Kanske är det möjligheten till det vidgade samtalet och den möjliga nutidskontakten? ”Twittern har bara funnits sedan mars 2006. Idag har den mer än 200 miljoner registrerade användare världen över. Det är lite festligt att vara en av dem. Man är med i sin samtid.”
Jag tycker om den mosaik jag får ta del av. De personligheter som växer fram i texterna. Sven-Eric Liedman skriver:
