Lästräna hemma och gipsa armen hemma också

Körling undervisar 1999

Jag har aldrig förstått hur lärare kan säga att barn inte kan läsa och råda bot på det genom att säga att barnen ska läsa mer hemma tillsammans med föräldern.

Jag är utbildad lärare och jag ska vara den som stöttar läsinlärningen. Om jag sänder hem uppdraget med föräldrarna ska jag ha givit föräldrarna en ordentlig genomgång hur man lär barn att läsa och hur man får barn intresserade av att läsa. Alla gånger vi sänder hem elever som är i behov av mer lästräning lägger vi ansvaret i föräldrarnas knän.

Föräldrar som inte kan men vill. Föräldrar som oroas och låter sin oro spillas över med sin närvaro över det egna barnets läsförmåga.

Det är som att gå till läkaren med den brutna armen, få konstaterat att armen är bruten och få en fråga om det finns någon därhemma som kan hjälpa till att gipsa armen för det gör inte läkaren eller sjukvården utan det får någon nära anhörig hjälpa till med. Och så går man med sin brutna arm, ett litet paket gips och en instruktion hur man ska göra.

Visst ska föräldrar uppmuntras att läsa mer med sina barn. Visst ska föräldrar få läsa läxor och lästräna med sina barn. Visst ska föräldrar högläsa och medläsa. Men den kompensatoriske föräldern som får kompensera för att läraren inte ger undervisning utan säger att hemmet i första hand får göra detta arbete tror jag inte på.

Val av texter som barn läser för att läsningen lockar måste vi också erbjuda läsande unga. Vi kan inte ge eleverna texter som de inte har relation till eller kan skapa relation till. Vi måste undervisa in i boken, hålla undervisningen kvar i boken och låta eleverna närma sig böckerna och läsningen genom stort och mycket medvetet pedagogiskt arbete.

Jag skulle gärna uppmuntra lärare att ge föräldrar utbildningskvällar i hur vi tänker kring läsning i skolan, hur man stöttar barn då de lär sig läsa och hur man, då barnen kan läsa, visar på hur äventyren fortsätter i andra berättelser, med andra berättarstrukturer, som kan göras åtkomliga genom att föräldern högläser.

Jag ser ett behov av ett berikande samtal om läsning, om läsutveckling och läsningens innehåll och dess framtida löften om äventyr, fakta och eget skrivande. Och den elev som inte kan läsa ska i skolan få lära sig läsa. Ett stort generöst förhållningssätt där vuxna läser för att texterna är intressanta och för att de är delbara med den som inte kan läsa. Det är skolans största ansvar och uppdrag:

Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt. Vägen dit går genom pedagogernas ansvar och nyfikenhet, kunskap och vilja att ge eleverna språkliga möjligheter och få tilltro till sin språkliga förmåga.

 

Det här inlägget postades i Boken i undervisningen, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Läxor, Litteratur och läsning, Pedagogiska samtal. Bokmärk permalänken.