Om Emil i Lönneberga växte upp och inte alls blev det Astrid Lindgren betryggade sina läsare om, utan han utbildade sig till lärare – vem skulle Emil i Lönneberga bli som lärare:
Emil i Lönneberga har fått många erfarenheter av olika människor, han vet att någon blir lätt ilsken och skriker ut namn högt över nejden, han vet att någon vill berätta krösamajaberättelser och skrämma vettet ur folk och barn, han vet att barn behöver tälja gubbar och han tror säkerligen på barns kompetens när det gäller.
Emil från Lönneberga skulle nog också förstå ordet entreprenörskap. Han skulle säkerligen förstå att eleverna tänkte på annat sätt än vad han gjorde. De skulle få pröva att ta sig genom svårigheter, som att köpa en häst eller använda en bakspade på ett nytt sätt.
Emil från Lönneberga skulle också förstå vikten av en vuxen, den där Alfred skulle göra sig påmind, som lyssnar och har ett stort hjärta för barn som växer upp. Emil från Lönneberga skulle säkert förstå och ge innehåll till orden ”växandets glädje” för att han fått erfara känslan av att ingå i ett stort sammanhang. Ja, ibland skulle han nog längta efter att ha sin snickarboa, kanske en pinne att tälja, en kniv och en mysse. Det skulle Emil behöva efter en skoldag. För att grubbla på hur han ska undervisa i morgon.
Emil från Lönneberga skulle nog inte tänka så mycket på diagnoser, mer på rättvisa och hur vi delar med oss till de som bättre behöver. Emil från Lönneberga skulle nog förstå orden: Skolan är generös som står i läroplanen 2011. Jag tänker naturligtvis på hur Emil delade med sig av julbordet till fattigjonen. Emil skulle nog också ha överseende med att saker och ting blir fel ibland, att man somnar på lektionen om man har ätit för många korvar i matsalen eller om man i ren iver hissar upp någon i flaggstången, inte för att vara elak utan för att ge utsikt, men inte riktigt förstå hur farligt det är att ge utsikt åt andra. Jag tror Emil från Lönneberga skulle lära varenda kotte hur man gör en riktig knut. En som håller.