– Han, hon, kommer inte nå målen!
Det är så … mörka ord. Jag föreställer mig att någon säger detta till mig. Jag försöker förstå vad orden skulle göra med mig. Skulle jag känna hopp? Skulle jag känna trots? Ilska? Skulle jag känna uppgivenhet? Skulle jag vilja berätta om det jag kan trots allt? Vad skulle jag göra med mina känslor? Vända skolan ryggen? Bli arg och slå i dörrar? Dra mig inom mig själv och grubbla på min eget värde, hur värdelös jag är? Skulle jag någongång fråga efter möjligheten till annan undervisning, ett annat sätt att lära mig det jag inte kan lära mig?
Då eleverna är i skolan lär de sig av att vara i skolan, i undervisning, genom klasskamrater, genom sina böcker, genom sina frågor … trots att de inte når målen. Vi måste berätta om det eleven kan trots allt. Vi måste göra det.
Det lärande som äger rum och det eleven upplever sig kunna är inte utan värde. Det är värdefullt lärande. Vi måste berätta om det!
NAturligtvis, helt självklart.
Vi kan inte ha som vårt mål att ha en bedömning som ska slå undan benen på människor. För känsliga personer ett undanslående som sätter spår hela livet…
Vi ska lyfta våra elever… för om vi gör det, så får vi elever som tycker att skolan är viktig och som verkligen vill veta mer, som vill utveckla kunskaper och förmågor.
F i åk 6 – nej, det finns inte på min karta. Du duger, dina kunskaper duger, du är under positiv utveckling.