Jag läser just nu en fantastisk liten bok av Torgny Lindgren. Den förvånar mig ideligen. Den gör mig glad och nyfiken på fortsättningen. Då jag en spalt i tidningen Svenskläraren: ”Körling frågar” började jag fundera över en intervju med Torgny Lindgren. Jag skulle hitta på mängder med frågor, lekfulla och naiva, och svaren skulle Torgny Lindgren ge. Men tanken vore att använda sig av hans eget verk, Minnen, och skriva tänkta frågor till vissa stycken ur den. Det vore så underbart att få ställa frågorna, utifrån givna svar.
Jag skapar frågor. Hämtar svaren ur Torgny Lindgrens bok Minnen, 2010. Det här kan vi göra ihop med eleverna. Utmana dem med ett kort stycke ur en bok, skapa frågorna som ger texten liv i dialog.
Körlings läsarjag frågar:
Hur ser Torgny Lindgren på formen? Vad är en form? Hur söker man den? Hur skriver man i en viss form? Hur drar man gräns mot en annan form?
Torgny Lindgrens författarjag svarar:
Formen är huvudsaken! Jag råkade bara ha de där vattensökande stackarna tillgängliga i mina tankar, jag använde dem för att åstadkomma en form. Jag kan tänka mig att skriva om vad som helst, bara jag finner den tillbörliga formen! Formen är helig! Vår evighetslängtan är en längtan efter form. (s. 150)
Körlings läsarjag frågar:
Hmmm. Formen tycks dig helig. Hur ser den ut i verkligheten? Finns den? Vad stör den? Hur får man fatt i den?
Torgny Lindgrens författarjag svarar:
Formen? Med lätt förtvivlan finner jag att mitt liv saknar form. (s. 151)
Körlings läsarjag frågar:
Hur är det att få sin text, sitt verk, sina ord höglästa? Vad tänker en författare om tolkningar som en annan stämma ger de ord författaren skrivit? Gör det ont? Känns det gott? Hur blir man förstådd? Stämmer det?
Torgny Lindgrens författarjag svarar:
”När nu prästen började predika tvangs jag att sjunka samman i kyrkbänken och sätta sulorna stadigt mot stengolvet och gömma ansiktet i händerna. Så här började han:
Det finns en svensk författare som sannerligen äger tron. Hans namn är Torgny Lindgren. Sedan berättade han min berättelse. Fast formlöst, omusikaliskt, sladdrigt. Och han utnyttjade den som en predikotext. Istället för Johannesevangeliets tionde kapitel. Det hela var verkligen pinsamt och outhärdligt.” s. 148-149
Samtidigt som jag alltså kröp samman i blygsel och vanära och skam fylldes jag av förargelse, ja vrede. /… / Jag ville resa mig upp och ropa ut ett försvar för mig och texten jag skrivit. Ja, för varenda ord. Som väl på sätt och vis också var ett försvar för min eviga själ. (s. 150)
Körlings läsarjag frågar:
Det låter som en märklig läsupplevelse. Och detta med försvar. Är text och person så sammanflätade? Är den egna rösten så stark? Vad gör de egna orden med vår identitet?
Torgny Lindgrens författarjag svarar:
Jag har aldrig skrivit ett osant ord.
Körlings läsarjag frågar:
Ja, det var kort och koncist. Men hur ser författaren på förhållandet mellan att läsa och skriva? Finns det någon koppling? Vilken i så fall? Hur stor är skillnaden mellan att läsa och att skriva.
Torgny Lindgrens författarjag svarar:
”… mitt skrivande befinner sig ännu på ljusårs avstånd från mitt läsande.” (s. 92). / … /
PEDAGOGISKA IDÈER
Nu ser jag att mina frågor inte riktigt stämmer överens med författarens svar. Det är inte alltid man får svar på sina frågor utan svar på annat som inte frågas. Därför måste vi gå över frågorna igen. Se om frågorna är ställda för de svar som givits.
PEDAGOGISKA SAMTAL
Skrivande och läsande är i ljusårs avstånd från varandra skriver författaren. Hur kan vi göra för att läsningen blir källan för skrivandet i skolan? Hur ser vi på författarens ord?