Tysta läsares tysta kunskaper

I skolan säger vi att läsningen ska vara tyst. Det har jag aldrig sagt till mina elever. De får mumla, de får pröva orden genom att uttala dem under det att de läser, de får berätta för sina kompisar om det de läser. Som alla andra som läser som plötsligt läst något roligt får de dela med sig. Läsklimatet ska vara respektfullt, inga högljudda röster och så hörnor där eleverna kan läsa helt ostört. Det vill säga när de verkligen kan läsa, då boken slukar läsaren och läsaren slukar boken.

Några som jag talade med berättade att de var vana vid tyst läsning i skolan. De berättade också att de lärde sig att bläddra ungefär där kompisarna bläddrade, lärde sig att låtsastitta i boken men att tänka på annat. De läste sällan ut böckerna utan bytte då man skulle byta. Jag tänker om allt som är tyst; hur kan jag veta att eleverna kan?

Vid varje lästillfälle, och de är många, sitter jag med var och en och lyssnar in hur deras läsning utvecklas och vad de kan då de läser just den bok de valt att läsa ur. Jag kontrollerar inte utan följer i läsningen, diskuterar den och gör anteckningar om hur eleven löser sin läsning. Jag har lärt mig ofantligt mycket genom detta.

Eleverna kom att vilja ha våra samtal. De skrev upp sig för att få lässamtal med mig. Jag följde utvecklingen genom att göra läsanalyser och lässamtal. Eleverna lärde sig genom att jag undervisade om text, hur vi förstår, vilka strategier vi kan använda oss av och hur vi läser mellan raderna. Som lärare behövs jag alltid med min undervisning.

Det tar lång tid att bli en tyst läsare. Det tar många år av träning för att bli det. Att anta att en elev kan läsa är ett mycket olyckligt antagande som gör att eleven kan lära sig hur man blir en läsare utan att bli det. En som fattar läskulturens krav men inte förstår textens äventyr.

Det här inlägget postades i Föreläsningar jag ger, Inkludering, Läraryrket och lärarrollen, Misstagen. Bokmärk permalänken.