Att vilja bli av med en elev

I en intervju med Lukas Moodysson i DN 6 oktober 2013 läser jag om hans skolerfarenheter. Lukas Moodysson var ett besvärligt barn som skolan ville bli av med. Han var ett barn som ställde till det. Skapade problem.

Lukas Moodysson var så stökig att han på högstadiet erbjöds anpassad skolgång. Tillsammans med hans kompis ställde de till det för sig i skolan. Kunde inte sitta still, störde lektionerna, sa alltid emot, klottrade. Det gick så långt att läraren bad Lukas Moodysson att inte klottra, som ett slags löfte, och när Lukas inte kunde ge det löftet brast läraren och tryckte upp honom mot väggen och hota honom för att vid ett senare tillfälle brista i gråt framför samma elev och säga sig må dåligt.

Den privatiserade relationen eller den bärande professionella?

Inget av detta kan fungera. Att tvingas lova något till en lärare är att tillskriva läraren en personlig relation. Ett löfte är av sådant slag. Läraren påstår därmed genom sitt förfrågan om att eleven ska ingå i detta löfte att deras relation är av ett annat slag, läraren tror sig kunna detta. Eleven i sin tur kan inte lova, vilket borde vara det mest troliga svaret, och därmed avvisar eleven läraren och den speciella relationen som läraren tror sig ha till eleven. Då slår ilskan till, läraren trycker upp eleven mot väggen och säger att läraren ska krossa eleven. Allt detta gör att auktoriteten, den möjliga, den där läraren har en förmåga att hålla ihop inför elevens uppförande, brister.

Än värre blir det då samma lärare söker reparera sitt agerande genom att bjuda in eleven till samtal, denna gång är eleven rädd för att bli slagen, men finner samma lärare i gråt och berättar att läraren mår dåligt. Återigen ställs eleven för en intimare relation än eleven ska ha eller ens behöver och tvingas till känslor av förakt och hat. Läraren var bara en människa. Lärarens inre förväntningar aktiverar lärarens känsloliv och då eleven möter läraren i dem förlorar eleven respekt för läraren. Läraren måste hålla sina känslor och inte agera i dem. Att erkänna sina känslor men inte tappa dem. Vara professionell.

Jag tänker bara på avvisanden. Den framsträckta handen som läraren ger eleven genom att tro sig om en specifik och nära relation till eleven kommer avvisas om relationen inte finns, eller att relationen i sig upplevs tvingande och konstlad. Varför ska eleven ingå i detta förtroende? Hur kan läraren agera annorlunda? Inte vädja till något personligt utan agera professionellt och inom skolans väggar?

Att vara lärare innebär att relationen byggs via ett innehåll och genom detta innehåll blir både lärare och elever till. Att gå utanför innehållet, vädja till samma relation innebär att gränser suddas ut. Det handlar om integritet och profession. Läraren kan inte sluta enskilda avtal som bygger på löften, vilka i så fall blir personliga. Att erbjuda en personlig relation betyder att ramverket brister. Ett löfte är också en slags förtvivlan, ett sista hopp att genom relationen skapa möjligheter för professionen. – Lova mig, kräver en personlig relation. Att istället diskutera med eleven utifrån skolans innehåll är en helt annan sak. Att tala lärande, tala om skolans innehåll, om elevens intresse och hur läraren bättre kan närma sig eleven så att eleven uppfattar relationen utifrån ett lärande perspektiv, vilket involverar eleven och läraren. De har innehållet gemensamt.

– Jag funderar över vad du behöver i skolan för att din studiegång ska ge dig en möjlighet? skulle kunna vara en fråga kan vara en möjlighet att fråga. Det betyder också att läraren ger eleven en möjlighet att gå in i något som finns i det yttre, ett lärande innehåll, snarare än att eleven tvingas se sig själv som en elev som har problem, något skolan inte klarar av och då avvisar.

En lärande relation består av lärare, elev och innehåll. Det finns en möjlighet att hålla sig inom professionen om man erbjuder eleven samtal om skolans innehåll. Det eleverna behöver är ofta en professionell hållning så att eleven själv kan få hålla på sin. När gränserna för profession och det privata blir otydliga blir elevens agerande ett svar på det.

Läroplanen säger också att eleverna har rätt att vara de unika personer de är och att de i skolan ska mötas av respekt. Det är inte respektfullt att, vare sig för läraren eller för eleven, att känslorna tappas och att den lärande relationen äventyras. Det avvisande den förlusten innebär för dem båda gör illa. Ofta hamnar sedan besvikelsen över både avvisande, agerande och tappad lärarroll i elevens knä. Och där gör de ingen nytta alls. Det är hela vuxenvärlden som ligger där. I en 14-årings knä.

 

Det här inlägget postades i Hinder för lärande, Kommunikationen, Konsultation av något slag, Läraryrket och lärarrollen, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Strategier. Bokmärk permalänken.

Ett svar på Att vilja bli av med en elev

  1. Pingback: En elev idag och en vuxen i morgon | Anne-Marie Körling

Kommentarer är stängda.