Jag har rätt till mitt namn, och få det utsagt i den form jag själv lyssnar till. Jag är ingen annan än mitt namn.
Jag har rätt till min yta, och den plats jag upptar i omkrets, area och volym. Om jag knuffas hit eller dit har jag alltid en plats som jag fyller ut trots att jag skuffas undan eller bereds den.
Jag har rätt till mitt utseende, min färg och min huds rodnad, mina runda vader och mina knotiga händer, mina ögons form och näsans sneda riktning. Jag har rätt till mitt sätt att bära min fåfänga, mina extra kilo och mina för magra överarmar och min fina ögonskugga och min keps som jag inte kan leva utan för håret som är vaxat ska ligga där det ligger.
Jag har rätt att vara i min ålder, med ettåringens ögon, med treåringens jag, med tonåringens nej, med tjugoåringens förvåning, med trettioåringens funderingar, med femtiåringens mitt-i-livet-vad-händer-nu-tankar och jag har rätt till ålderns höst.
Jag har rätt till mina tankar, min förståelse, mina begreppsvärld, mina sorger och mina glädjeämnen och får givetvis förvalta dess yttranden så gott det går och i den värld där jag välkomnas och accepteras i.
Jag har rätt till min vilja, mina försök, mina trevande fötter på okända marker, mina undersökande händer kring något jag aldrig hållt om eller i tidigare, jag har rätt att få pröva det jag själv vill pröva och när jag själv vill göra det.
Jag har rätt att ingå och utgå utifrån mig själv och de rum jag springer omkring i, de bord jag slår mig ned vid, de soffor jag sjunker ned i, de biosalonger jag skräms i, den offentliga diskussionen där jag yttrar mig i.
Jag har rätt till min förträfflighet, mina kunskaper, mina snajsiga slalomåk, min fina handstil, mina hoppsasteg, mina förmågor, min skateboardpiruett och min taffliga engelska och en och annan procenträkning. Jag har rätt att misslyckas därför att jag är en prövande människa.
Jag har rätt till min särprägel och ska prisas för den. Jag har rätt att vara lite annorlunda, lite fantasiletare, lite verklighetsundrande, lite vem-är-jag-funderingar, min långsamma inlärning, min snabba inlärning, mina priser i det bästa jag vet, mina world-of-warcraftkunskaper.
Jag har rätt att uppleva att jag har och förstår rätt i en värld där det mesta bedöms som fel.
Anne-Marie
Pingback: Min och din rätt att vara stolta
Jag ska säga TACK! Du säger precis det jag också vill säga och med din hjälp kunde jag säga det utan att det blev fel, så tack! TACK!
Jag har skrivit rättigheter en gång förrut, ska leta redan på dem…. och knyta dem till de här, dina fina, fina ord på bloggen är vackra och ska givetvis länkas samman med de här. Tack Kristina, Söstra mi! A-M
Vackert och särskilt spännande i förhållande till den formen av rättigheter som g-e-s till någon. Jag tänker att det du beskriver är en form av mellanmänskliga relationer som egentligen inte berör någon än just de som befinner sig i rummet?
Alternativet är en uppsättning regler som en anonym stat garanterar – då framgår inte ömsesidigheten i det här kontraktet.
Jag tror vi behöver påminna oss om att det här är ömtåliga saker.
Hoppas du har fått upp värmen!
det låter som poesi på allvar
Det är känsliga saker det här, men en rätt som gäller var och en av oss i gemenskap med varandra. Mats – du har alltid så spännande kommentarer. Tack Alex för poesin och tankarna om rätten att uttrycka sig i alla dess former. Anne-Marie