Jag läser. Jag leker. Hoppar in i raderna. Tänker meningar som en film. Tänker att jag också kan få göra. Den här meningen tog tag i mig:
”Varje gång såg hon ut som om hon gick på en alldeles ny väg och tyckte den var spännande. Men man visste aldrig. Hon kunde lika gärna vara ute på nån hemlighetsfull rolighet, hon lekte för sig själv eller också gick hon bara omkring och kände sig levande.”
Ur Tove Jansson; Pappan och havet, 1980
Hallå där, i skolverksamhetens flödande lärande!
Toves ibland litet tovigt ordande lyser alltsomoftast småningom ändå dugligt flertydigt ordnande och ger mitt livs kompass inte bara mål utan även djup och vidd och förståelse/insikt att leva det förunderliga livet, det som sker i en blink, med ansvar, men inte allvarligt.
Av Tove känner jag mig närmast adopterad, för skojs skull alltså.
Hej. Thord jag läser dina ord med glädje. Jag är också en adoptivdotter till Tove Jansson. Men hon vet inte om det.