I DN läser jag om Torbjörn Ebbot Lundberg, musikern. Han tyckte inte skolan var något för honom … ja förutom roliga timmen.
Roliga timmen? Den hör man mycket lite om idag. Finns den kvar?
Jag minns roliga timmen i skolan. Vi elever hittade på program, övade och spelade upp. Roliga timmen kunde handla om vad som helst. Någon kunde berätta en historia för klassen. Stå upp i någon minut och dra ett skämt. Någon annan kunde spela en melodi på pianot. Någon annan spela upp ett drama. Ibland fick man ha med sig något gott hemifrån. Det skulle räcka till alla.
Finns roliga timmen kvar? Har ni minnen av roliga timmen? Vad gjorde ni? Berätta!
Min elvaåring intervjuade mig om min skoltid häromdagen (en läxa i engelska). Han frågade bla vilken som var veckans bästa skoldag och jag sa ”fredag” och berättade om roliga timmen, hur vi spelade upp sketcher, lekte hänga gubbe och berättade roliga historier. Min son tittade skeptiskt på mig och sa:
”Du mamma, jag undrar, var det där verkligen roligt egentligen, eller var det bara roligt för att det inte var lika tråkigt som de vanliga lektionerna?”
Frågan fick mig verkligen att fundera. Jag gissar att det var lite blandat om det var kul eller inte.
Jag tänker också på den ibland. Vad vi tränades i att ta ansvar och driva projekt, och fick utrymme för vår kreativitet! Vi skrev egna pjäser och tränade in, ordnade frågesporter, lekte Cluedo (vi gjorde en pjäs som var en mordgåta och så skulle klasskompisarna gissa vem som var den skyldige) och ordnade en massa rekvisita, läste upp berättelser som vi skrivit och så var det fika. Hade man tur fick man en peng av fröken och fick vara den som gick till affären och köpte saft.
Vi har öppen scen varannan torsdag. Då kan man sjunga, spela, läsa upp en dikt, jonglera med en fotboll eller visa upp något annat. De barn som inte själva vill stå i rampljuset kan ha ordnat en liten rekvisita, med scenografin, eller hjälpt till med att skriva. Barnen uppskattar det här så – och jag med!
Vi spelade ofta upp pjäsen om skräddaren och rocken som blidde en tumme,
– Goddag Tödde!
– Goddag Mödde!