Om att vara kamelen vid nålsögat

Körling fotograferar 2013

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi kan och vi kan inte. Jag funderar ofta över motståndet och kraften i att säga: Jag kan redan det här. Det gäller såväl för elever som för lärare, ja kanske lite till mans. I det här fallet tänker jag på den tynande glädjen att vilja förändra och möta den som kan och som tänker fortsätta kunna och hävda sitt kunnande. Jag tror vi ska hävda att vi kan och att vi trots att vi kan kan lära oss att kunna på nytt sätt. Jean Piagets teorier om assimilation och ackomodation tycker jag är relevanta. Jag tänker ofta på dem. Det vi så fullt och fast kan kräver puttning, stöttning och påverkan för att överge inför något nytt. Ackomodationen är inte ett enkelt steg men då vi väl tar det och förändringen påbörjas måste vi fortsätta vara intill varandra. Ackomodation ska leda till assimilering. Det kan ta tid. Ensam ska man inte vara. Men så finns det motstånd. Förvaret av det vi kan och motstånden att rubba på det vi kan.

Det kan vara ett försvar att säga – jag kan redan det här – och knycka lite stött och surt på axlarna och förringa det innehåll som ges eller ska delas mellan kollegor. Det kan vara så att vi kan. Det betyder inte att vi ska stänga dörren till det vi kan dela av det vi kan, eller stänga dörren åt fördjupande insikter om det vi kan, eller då föreläsaren eller föredragningen är klar upptäcka att det jag trodde mig kunna det visar sig att jag ändå inte riktigt kan för nu upptäcker jag att jag lär mig något nytt.

Vi försvarar oss. ”Jag kan redan det här” är ett försvar. En aning för tidigt avfärdande av det som finns i fokus. Det nya kan oroa. Vi kanske borde säga: Jag kan det här och jag vet med mig att jag inte kan lära om eller lära nytt. Jag är inte beredd på smärtan att lära om för då måste jag överge något jag tidigare kunde. Den förlusten vill jag inte göra eller utsätta mig för. Jag vill hålla kvar vid det jag kan.

Jag funderar ofta över ansvar. Om jag kan stilla mig och inte läcka ut min allmänna oro, mina avståndstaganden, mina trötta kommentarer, mina försvarsord från de kränktas dikesren kan jag kanske genom att jag håller det för mig själv stötta den lärare som intill mig strålar av upptäckarglädje och verkligen vill pröva. Jag kan sitta och suga på min sura karamell utan att låta den fräta sönder någon annans glädje.

Jag tänker på nålsögon. De vi alla måste ta oss igenom. Den där för trånga passagen för kamelen. Det är så med våra motstånd. Vi spjärnar emot som kameler inför det nya. Dessvärre blir nålsögonen allt fler och de envisas med att komma allt närmre.

Det här inlägget postades i Hinder för lärande, Läraryrket och lärarrollen, Pedagogiska samtal. Bokmärk permalänken.

Ett svar på Om att vara kamelen vid nålsögat

  1. Jan Lenander skriver:

    I det rasande moderna flödet av både information, idéer och åsikter så är det mest framträdande kunskapsbehovet att kunna sålla. Jag håller med dig om det du skriver men tror att vi missbedömmer vissa gnällspikar. De agerar bara modernt och sållar bort överflöd som inte leder någonstans för att orka fokusera på det viktiga.

Kommentarer är stängda.