Jag högläste ur min kommande bok ”Läraren inom mig”. För en nära vän. Inte ett ord hade jag tidigare berättat men nu är manuset i stort sett klart så jag frågade om hon ville lyssna. Så läste jag. Så lyssnade hon.
Att högläsa det man själv skrivit är speciellt. Då hör jag mina meningar och det blir liksom en annan text då jag läser den för en lyssnande. Jag dramatiserar med min stämma, stannar upp där jag vill lägga tyngd och eftertanke. Och över bordet vågar jag se in i lyssnarens ögon. Varför gråter hon?