Bristen! Från en etikett till ett pedagogisk handlande

Körling fotograferar 2012

 

Det är bra att vi identifierar brister. Men vad vi sedan gör med bristen och upptäckten är och ska vara ett underlag för pedagogisk diskussion. Bristen ska aldrig hamna i eleven, som ett slutet system där alla förklaringar ges att eleven inte kan för att eleven har det svårt med exempelvis läsning. Ansvaret ligger i hur vi vuxna, lärare, alla i skolan gör allt för att bristen blir en källa för ansvarstagande inom professionen. Det betyder att frågan blir – hur undervisar vi i läsning? Hur vet vi att eleverna förstår? Hur samtalar vi om begrepp och nya ord? Hur får eleverna möta sin lärare då de inte förstår? Vilka samtal förs om texten? Om vi upptäcker en annan brist. Ta avstamp ur den? Hur ser vårt kollegiala samtal ut? Om eleven tjuvlyssnade på oss?

Att identifiera en brist handlar om att få ett uppdrag. Uppdraget att verka för att skolan gör skillnad. Bristen får aldrig bli ett svar på vem eleven är utan bristen ska verka för det professionella, det pedagogiska samtalet kring hur vi gör då vi vet. Inte sätta ett F och stanna vid att eleven måste göra bättre ifrån sig. Alltså att eleven ska bära ansvaret.

Det här inlägget postades i Kommunikationen, Konsultation av något slag, Ordförrådet, Pedagogiska samtal. Bokmärk permalänken.