Idag skriver Jenny Lindh, bibliotekarie som svarar på läsarens frågor i DN, svar till den som undrar över sin läshastighet. I skolan är det en ofta förekommande fråga, den om läshastigheten. ”Hen läser långsamt” säger vi och ofta menar vi att eleven då inte kan läsa. Läsningen är för långsam.
Detta med läshastigheten.
Jag satt nyligen med en elev vars läshastighet inte liknade min. Han läste långsammare. Vissa ord fick han ljuda för att tyda ut krångliga ord. Men han löste läsningen. Då vi talade om läsförmågan och dess utveckling bad eleven att få lite längre tid för sin läsning för att förstå. Det är en rimlig begäran. Det handlar inte om att inte kunna läsa utan att behöva en annan lästid för att läsa.
Om vi inte har utbildning i läsning är det lätt att göra läshastigheten till ett kriterium för att kunna läsa och att inte kunna läsa. Det är lite bekymmersamt. För om en elev läser långsamt så behöver eleven öva sig att läsa. Det betyder att undervisningen måste förändras. Den ska innehålla läsundervisning, dvs, där lärare modellar läsning och läsförståelse och varje dag ska eleven få möta texter som bidrar till elevens läsintresse, alltså ha ett innehåll som lockar eleven att läsa, inte för att öva sin läshastighet. Att träna läshastighet är inte målet utan att ge läsinnehåll som ständigt utvecklar elevens läsförmåga.
Jag minns en långsam läsare. Man sa att hen inte kunde läsa. Det stämde inte. På frågan hur eleven förstod texten eleven läste, dvs, vid ett samtal om elevens läsförmåga med eleven, framkom att eleven sökte svar på frågor uppkomna ur läsningen. Det handlade om en pojke som gått ut för att spela fotboll. Författaren hade beskrivit att pojken hade en röd tröja på sig men på fotbollsplanen hade pojken en gul. Eleven berättade för mig att han grubblade på när i texten tröjbytet hade ägt rum. Från meningen med den röda tröjan och fram till den gula tröjan undersökte hen texten noggrant. Eleven fann inget tröjbyte. Eleven undrade då var i texten eleven själv skulle skriva in en mening om detta tröjbyte från röd till gul tröja. Det var också svårt sa eleven för handlingen erbjöd inte en sådan mening. Denna läsare var en långsam läsare. Ingen hade frågat honom om hur han läste. Det samtalet måste till.
Jag undersöker ofta min läsning. Ofta är min läshastighet långsammare då jag byter berättare. Det betyder att jag inte känner mig hemma i berättarens sätt att beskriva. Jag bekantar mig därför med författarens sätt att skriva. Om jag byter bok och lämnar en annan författares bok är det ett nytt textmöte jag gör. Jag läser långsammare då jag inte förstår faktatexter eller då meningarna är för långa och för innehållsrika. Jag läser långsammare då jag tycker meningar är vackra och jag inte omedelbart vill överge meningen jag läst utan vill suga på orden. Jag läser långsammare vid mycket viktiga instruktioner, t ex, då jag ska ta en medicin vars innehåll jag inte kan leka med och som kan äventyra min hälsa.
I klassrummet låter vi ofta elever läsa högt. De får ett stycke att läsa inför varandra. Ofta är texten ny för eleverna. De ska slå upp sidan den och den. Därefter ger läraren eleverna ordet. Denna form av högläsning vet jag ger hjärtklappning hos många elever. Jag vet elever som utvecklat strategier för att klara av den lässituationen och sin oro för att läsa inför andra.
– Man får inte läsa långsamt. Det betyder att man inte kan läsa, sa eleven. Därför lyssnade jag inte till mina klasskamrater utan räknade ut ungefär när det skulle bli min tur att läsa högt. Under det att andra elever läste övade jag mig tyst på det stycket som jag antagligen skulle få. Hade jag tur blev det så.
Berättelsen kom från en elev som lämnat skolan. Läsförmågan tvivlade läsaren alltid på. Jag frågade hur noggrann läsaren var idag.
– Jag vill inte känna mig dum så jag är väldigt noggrann då jag läser. Men fort. Näe, jag läser jättelångsamt. Jag skäms över min läsförmåga. Skulle aldrig läsa högt för någon.
Det är inte läsundervisning att låta elever läsa högt för varandra i texter de inte är bekväma med. Det säger ingenting om elevernas förmåga att läsa. Läsundervisning handlar om samtal, gemensam läsning, modellad läsning och respekt för läsaren genom att ge lästid tillsammans med läraren. Den lästiden ska bemötas med samtal. Inte med fokus på hur eleven läser utan vad eleven läser. Utvecklingen av läsförmågan äger rum genom att vi läser mycket texter och olika.
Läshastighet handlar om demokrati. En läsare ska kunna läsa textremsorna på film och tv. Den kräver en viss hastighet. Det går att fråga om hur eleverna löser textläsningen på textremsor. Det går att fundera över hur vi själva gör. Det går inte att lyssna på textremseläsning för ofta hinner man inte med att uttala det som står på textremsorna. Det betyder att man ska föra samtal med eleven där eleven får berätta om hur eleven gör vid sådan läsning. Som pedagog handlar det om att undersöka – inte döma eleven efter hur eleven berättar. Allt pedagogen och läraren kan göra handlar om att utveckla undervisning. Den ligger i morgondagen. Det är att se undervisningen i ljuset av elevens behov. Inte bristen i elevens förmåga. Utan ansvaret om vad undervisningen måste leda till. Det kräver en plan. En läsundervisningsplan.
Så bra skrivet, så fina tankar, så mycket klokhet och kunskap som du har och ger till oss lärare/människor. Ha en solig helg!
Du har en förmåga att pricka mitt i, Anne-Marie Körling och jag förstår varför du är min förebild. Denna text ska jag stoppa i min bakficka för att ta fram närhelst jag behöver den. TACK!
Väl skrivet! Undrade om det var mig du menade när du beskrev eleven med strategin att träningsläsa det förväntade stycket. Själv hade jag dock backupen att säga att jag glömt glasögonen hemma (de låg ALLTID i ryggsäcken) om jag inte fick det stycket sedan. Idag arbetar jag som speciallärare och läser fortfarande nästan precis lika långsamt. Jobbigt när man förväntas läsa en bok som kompetensutveckling och får 8 timmar till det när det tar mig det dubbla minst!
Detta tror jag dock är något bra och inte en brist i mötet med mina elever. Förståelsen att inte kunna prestera det förväntade inom utsatt tid. Det kan ta några minuter mer för vissa och år för andra.
Pingback: Svenska och pedagogik | Pearltrees
Du slinker förbi dilemmat med långsam läsning och får det till att enbart bli en fråga om mer tid. Så är det inte i praktiken.
Den elev som tvingas läsa (eller väljer att läsa) en alldeles för svår text, en text där läsningen är stapplande och tar lång tid, tappar ofta innehållet. Och det beror på att det vi slarvigt kallar arbetsminne inte orkar hålla kvar det först lästa tills läsningen kommer till slutet av meningen. Elever med läsproblem (ok om man så vill dyslexi) har ofta ett sämre arbetsminne än ”normalläsare” och de ska absolut inte traggla för svåra texter. Det ska helst ingen elev, det gör bara att de vänjer sig vid att koppla bort förståelsen när de tragglar rent tekniskt med läsningen. Tragglandet tar i anspråk hela den medvetna tankeprocessen i hjärnan, det blir inget kvar till att tolka det lästa.
Jag ville bara resa upp en varningsflagg för att låta barn sitta och traggla för svåra texter. Det är bättre att låta eleven välja bland ett antal erbjudna böcker och sedan som lärare / förälder kolla att läsningen i den valda boken håller sig ungefär inom 90 -95 % rättläst. Det är enligt god forskning (Mary Clay) ett bra kriterium på ”lagomläsning” för att så snabbt som möjligt bli en bra läsare och slippa lägga sig till med extra svårigheter på vägen.
Sen tror inte jag att det är en katastrof om ett barn ibland väljer en alldeles för svår bok för innehållet är intressant, men i skolans lästräning bör man vara observant på nivån. Vi har inte hur mycket tid som helst till vårt förfogande för lästräning så den bör vara så effektiv som möjligt.
Vi brukar med de små barnen (åk 2 /3 ) köra med 6-veckors läsprojekt, med 10 -15 minuter läsning per dag hemma med någon vuxen och då kollar vi elevernas val av böcker så de är håller sig inom 90 – 95 % rättläst. Det ger oerhört effektiv träning och god mätbar effekt. Väl använd skoltid alltså.
Tyvärr finns idag ett stort behov av att kompensera för minskande frivilligläsning hos barnen. (Asch, va långrandigt det här blev då, det var inte meningen. Men ämnet är intressant).
Hej, jag talar inte om elevens val av bok. Jag talar om all läsning som vi ger eleverna. Den ska omslutas av undervisning. Högläsning av litteratur ligger i elevernas framtidsläsning. Alltså texter som är svårare för eleverna att läsa självständigt. Då det gäller undervisning har jag fem olika undervisningar i läsning:
1) helklassundervisning
2) halvklassundervisning
3) vägledd läsning
4) enskild läsning
5) elevens självständiga val
Jag har också olika högläsningar, fyra olika varianter. Den ena omsluter muntlig skrivning. Ett begrepp jag myntat. Det betyder att alla får pröva texter muntligt och genom att härma mig.
Jag är rädd att vi ibland slarvar med vad det är vi tror eleven kan och inte kan. Att undervisa i läsning handlar också om att bli lärande undervisande lärare.
Ha det gott, tack för tankarna.
Med pedagogiska tankar/Anne-Marie
Jag funderar ofta över vilka strategier elever har och att de behöver dem för att skydda sig själva. Det är inte så att de undviker utan de skyddar sig. Som detta med glasögonen. Ha det gott kära du, A-M
Min läshastighet varierar rent enormt och det helt avgörande är vilken svårighet innehållet erbjuder. När hjärnan inte stöter på något förbryllande alls så vet jag att jag sett hela texten efter två sekundsnabba titt på sidan. Sen är jag dock inte alls nöjd med det utan hjärnan går tillbaka till svårigheter, det kan vara att verkligen fundera på detaljerna i hur en person rör sig och det rimliga i att den lyckas, det kan förstås vara begrepp och fakta som är nya men till detta går långt mer tid.
”Den lästiden ska bemötas med samtal. Inte med fokus på hur eleven läser utan vad eleven läser”
Vi håller på att tappa fokuset på innehållet i flera ämnen och det spännande samtalet fyllt av bilder, demonstrationer och förtydliganden hinns liksom inte med. Diskussionen i klassen där elevernas olika perspektiv får utrymme att berika varandra har i och för sig förbättrats jämfört med i gamla tider men den kan ändå bli bättre. Det som saknas är dock en diskussion som byter kontext, en diskussion som tar avstamp i en medelålder exkursionsnörd för att sen byta till en utblicken från en fransk restaurang och komma till statistik över hur vi reser. Skolan som en annorlunda nyttighet behöver vidga elevernas perspektiv och ge dem bilder för begrepp inom en mängd områden. Då är läsandet meningsfullt och fyllt av förståelse.
Pingback: Om läshastigheten! Låt oss fundera &...
roliga är dom vill pressa eleverna mer dom skall ha längre skola o så har de varit hela tiden sen 80 talet pressa mer o mer o mer men resultaten går ju bara neråt kanske tål o tänkas på . sen förstår svenska språket när jag gick i skolan svenska b var att skriva om litteraturtexter som blivit publicerade redan till bättre litteraturtexter är detta ens rimligt nej. slutar upp med den idiotiska allmänbildningen o satsa mer på mattematik o fysik detta är nått som man använder oftast i skolan. historia religion osv är nog br5a men hur ofta används de i verkliga livet.o inför lärlingssystemet redan i skolan på olika yrken där kommer ykesskickligheten. ungdomar idag kan mer än vad nån av höga politiker kunde när dom började sitt yrke för 20 år sen men ändå skall man inte få tid o lära sig i yrket … rimligt detta nej. samma ha en lärare som säger till en elev att den är lat för att den inte ha perfekt i allt utan o ta reda på att den eleven läst på flera timmar per dag är också ett lätt sätt o döda intresset för o lära.
justering
allmänbildningen o satsa mer på mattematik o fysik detta är nått som man använder oftast i yrkeslivet. skall de vara
AM, tankvärda ord. Som långsamläsare var det en nyhet i din text jag tidigare inte tänkt på. Det här med hur skiftande man läser olika författares texter. Det har nog säkert att göra med lixtalet. Vissa författare skriver på ett krävande sätt med höga lixtal. Då blir texten tung. Andra har flyt i sin text då går det fortare trots att jag alltid läser ord för ord.
Roger
Pingback: Läsning | Pearltrees
Bra artikel! Frågan är hur man får barn att läsa snabbare? Själv tränar jag min dotter med med en gratis app för Android jag skrivit (www.lectorito.com). Det går bättre och bättre. Jag skulle gärna vilja ha synpunkter på den för att göra den bättre.
Hälsningar,
Fredrik Wikefeldt
Låt barnet läsa det barnet kan läsa.
Hastigheten kommer genom att läsa och när innehållet är tillräckligt intressant för barnet att läsa.
Svalka din oro en aning. Fråga om bokens innehåll och ha roligt tillsammans.