Det olyckliga resultatet av den mörka bilden av skolan är att lärare under en längre tid tvingats och fortsatt att tvingas försvara sitt yrke och sin undervisning. Försvar som har utvecklats för att klara av sitt arbete och få behålla sin yrkesvärdighet. Svarta skolbilder har under många år beskrivit skolan. Ibland har lärare tvingats skjuta tidningarna ifrån sig för att värna sitt arbete. Den alltför trista tonen om skolan går inte att spegla sig i.
Försvaret har i sanning behövts. Försvar som har till syfte att tona ned rubrikernas svärta till något mer nyanserat grått; det som skrivs rör inte den egna klassen, den egna skolan utan handlar om någon annan skola. Försvar som gör att man inte vill kännas vid utan vill hålla distans och hålla något utanför sig själv. Att försvara tar på krafterna. Man kan duka under av att försvara sig. Man stänger av och gör sig oåtkomlig. Man orkar helt enkelt inte. Slutar läsa.
Men vad gör försvaren med det som exempelvis Pisarapporterna visar. Den senaste blev något av en chock. Den måste göra något med våra försvar, de måste rämna. Chocken måste också bli en chock inom lärarkåren. Men en chock som inte leder till förlamning utan till en upplösning av chocktillståndet, dvs, den handlingskraft som måste bli och är lärarnas. Att i detta läge försvara sig är inte en framkomlig väg. Att se till det faktiska är sluta upp att försvara sig är en annan väg.
Jag måste se över min undervisning, jag måste bidra till att textvärldar öppnar sig för eleverna, såväl i skönlitterär form som i faktatextens värld, jag behöver utveckla min förmåga att undervisa och jag måste inse att jag är en del av problemet men också en del av lösningen. Det ska betyda att jag tillåter mig själv att lägga om undervisningen så att jag gör den mer textorienterad och att jag ser min undervisning som en del i det stora och gemensamma uppdraget att vända trenden. Det går inte att tänka bort, att det inte angår mig. Det är ett försvar som skadar dem jag ska verka för.
Elevernas läsförståelse minskar och det är mycket allvarligt. Jag måste och kan känna allvaret och därmed tänka och verka för att jag ska ge mig in i det, utforska vad min del kan bidra till, alltså vad jag kan göra.
Och jag kommer finna att det är slutligen är jag, tillsammans med mina elever som min undervisning kan börja förändras.