I matsalen söker sig eleven till sig själv. Ryggen vänd emot. Böjd över tallriken. Jag hälsar. Ler. Sätter mig intill. Eleven sitter stilla. Gaffeln och kniven i samma hand. Eleven kan inte använda dem.
Allt är nytt. Ensamkommande barn har inga föräldrar. Ingen famn som samlar ihop barnet efter en skoldag där allt, allt, allt är främmande och nytt. Gaffel och kniv. Det är inga självklarheter. Det handlar inte om en brist. I andra kulturer äter man med fingrarna, med pinnar och med bröd. Kniv och gaffel är en kultur för sig. Det handlar om att vara i en kultur där man äter med kniv och gaffel. Men samtidigt vara i en kultur där man måste kunna det man inte kan.
Ett barn sitter med ryggen mot världen. Kniv och gaffel i en hand. Jag tar en gaffel i min hand lägger den i elevens. Tar den andra handen och lägger dit kniven. Jag håller om händerna och för elevens händer över tallriken. Vi hjälps åt med gaffeln. Köttbullen fastnar i den. Jag visar. Sen kniven. Då gaffeln har fångat in köttbullen kan kniven dela den. Jag visade två gånger. Sen gjorde eleven själv.
Jag är i en lärande kultur. Då behöver man inte kunna. Då får man lära.
Vad fint! Det är verkligen ingen självklarhet m kniv o gaffel, förstår en som aldrig fixat pinnar!