Elevens plats i klassrummet, en reflektion

Körling fotograferar 2014

Elevens placering i klassrummet bör vi alltid diskutera. Såväl om organisationen av bänkar möjliggör för alla elever att se undervisningen, höra klasskamraternas kommunikation med den, se texter framme vid tavlan och känna sig som en del av det pågående. Platserna längst bak i klassrummet är ofta för de elever som behöver mycket av just det de sätter sig långt ifrån; närhet och ögonkontakt.

Jag minns ett skolbesök jag gjorde i en annan skolkultur, ett annat land. Vid varje lektion fick eleverna sina resultat upplästa inför klassen och därvid fick de också placera om sig till nästa lektion. De som presterat bra satt längst fram. De som hade usla resultat satt längst bak. En överskådlig presentation av vem som kan och vem som inte kan. Eller vem som lyckats och vem som inte lyckats.

I våra klassrum kunde vi ha mer av cirkulation av platserna att slå sig ned vid. Då vi genomför gemensam undervisning kunde eleverna få flytta fram, sitta nära det som presenteras. Då vi genomför arbeten ofta byta arbetskamrater. Inte för en hel dag utan för en kort arbetsstund. Vi lär av varandra. Vem vi lär av och hur vi lär måste prövas.

Vi har ingen utbildning i hur klassrum organiseras eller hur vi skapar samspel mellan eleverna i själva rummet. Jag fick en sådan utbildning, först motvilligt, men sedan girigt och nyfiket, då jag utbildade mig på Nya Zeeland.

Det här inlägget postades i Klassrummet. Bokmärk permalänken.