– Det kommer om tre minuter, säger en liten, liten, liten unge och tittar upp mot tunnelbanans signalsystem för när tågen kommer.
– Gör deeeee, sa en annan liten en.
– Ja, det ståååååååår där, pekade liten, liten och så stod två små mycket små ungar och läste på tunnelbaneskyltandet långt ovanför deras små huvuden.
Det var mycket de kunde de där små, tänkte jag. Det var spännande att lyssna till. Då började den ena lilla att hoppa kring en aning, kanske i ivern att kunna och få lyckohopp i kroppen ungefär samtidigt. Då hoppade den andra lilla också. Två hoppande glada ungar såg jag. Två som kunde läsa, två som kunde minuter och som förstod vad meddelandet handlade om.
Då reagerade fröken. Inte på ungarnas kunskaper. Dessa väckte ingen undran. Men vid det störande rörande hoppandet då kom orden.
– Nä, va stilla nu. Stå still. Hör ni vad jag säger…
Jag grubblade på det här. Kanske är det så vi lärare gör. Vi hör inte själva samtalen om det där viktiga som eleverna för. Men så fort vi märker en slags oordning så måste vi ställa i ordning allt igen.
Anne-Marie
Hmmm… Jag är nog en sån ordningsmänniska lite för ofta. Bra att du gjorde mig uppmärksam på det. För det är ju inte det som är det viktiga. Det är dom där små samtalen och funderingarna som är grejen. Imorgon ska jag försöka vara annorlunda!
Åh, så fint Fröken Anki, jag vill bara medvetandegöra det som faktiskt är lärande. Vi lärare har en tendens att skapa ordning, men vår uppgift är att fundera på vad som händer när lärandet är i rörelse. A-M