Jag blir mycket påverkad av att läsa om Astrid Lindgrens tankar om ensamhet, övergivenhet och döden. Alla tre följeslagare i min barndom och i mitt liv. Mitt behov av tröst var stort. Mitt behov av trygghet likaså. Min pappas död kom tidigt. Jag hade lärt mig läsa sol samma dag som jag fick veta att min pappa var död. En värld öppnade sig i språket och genom att jag kunde läsa. En annan värld stängdes. Lamslog. Inom mig väcktes de stora frågorna, de som inte längre kunde hållas stången. Jag kämpade med att förstå vad döden var för något. Föräldrar dör inte ifrån sina barn. Barn ska bara ha sina föräldrar. När en förälder försvinner bort för alltid är det gott att tala om döden och att pappa är död. Han har inte somnat in eller gått bort. Orden förvirrar och skapar föreställningar om att pappa en dag kan vakna upp och gå tillbaka. Jag sörjde som ett barn. Randiga sorgen. Kunde leka på gården för en stund. Leken här och nu befriade. Så plötsligt kunde övergivenheten och frågorna ta fart och sätta leken på undantag och skapa en inre förlamning.
Jag sov dåligt under en lång tid. Alla stunder av ensamhet gav tankarna, fantasierna och drömmarna liv. Pappa skulle komma tillbaka. Kanske nästa morgon skulle han stå där. Bara vara där och så skulle livet fortsätta på sitt lekfulla och ofarliga sätt. Himlen, den svarta med stjärnorna i, tröstade med sitt oändliga täcke. Pappa var kanske där ute. En stjärna.
Jag sov dåligt. En läkare tittade på mig. Jag minns skammen att inte kunna sova. Jag stod tyst inför läkaren. Vad skulle man göra med mig? Läkaren tittade noga på mig.
– Det är inget fel på denna lilla flicka. Sorg är ingen sjukdom. Sorg är sorg och hon sörjer.
Jag vet att orden skapade rymd inom mig. Jag var människa. Jag var precis som alla andra som förlorat någon ofantligt viktig. En sörjande människa. Att få vara människa gjorde mig märkligt nog starkare. Jag minns att jag hoppsade iväg ut på gården. Jag kunde leka en liten stund. Jag hade sorg. Sorg, ingen tvekan om den saken!
***