Min almanacka skickar mail till mig. I det sägs det att jag inget har planerat för dagen. Så nu kommer det som inte är planerat att överraska mig. Denna dagen, ett liv, tänker jag. Och det lånar jag av Astrid Lindgren. Det är nu och i detta nu händelserna skapas. Och det som följer blir ett äventyr och kanske en gång i livet något att se tillbaka på. Det som inte var planerat blev en del i livets berättelse om själva livet.
För vad kan vi egentligen planera in?
Hej Anne-Marie!
Har precis tittat färdigt på alla avsnitt i Astrid Lindgren-dokumentären. En sådan fin dokumentär som verkligen berörde. Ville bara säga att på något konstigt sätt vid något tillfälle kom jag att tänka på dig i berättelsen om Astrid. Om att verkligen se barnet som vill berätta något. Att ge av sin tid. Och vikten av att få höra berättelser så klart! Ni inspirerar mig båda två!
God fortsättning!
//Anna
Hej Anna.
Tack för din kommentar. Vikten av att respektera barn är alltid en fråga för mig. Hur vi som vuxna kan möta barn, se dem och inte genast förklara vilka de är utan nyfiket lära känna dem. Astrid Lindgren har präglat oss med sina berättelser där barns behov är centrala och vikten av att vuxna respekterar och vill förstå söka förstå barn. Allt gott, Anne-Marie