Känslorna är inom ramarna för berättelsen

Körling ritar 2014

Jag gråter då jag läser. Jag läser sista kapitlet och jag känner lättnad och glädje. Jag gråter för att jag blir lycklig. Sen tänker jag att jag ligger där i min egen soffa, långt ifrån det äventyr jag tagit del av. Utanför faller snön och vinden kastar om från ett håll till ett annat. Men läsningen gav mig sommaren. Jag kände myggbetten på benen och texten berörde mig långt därinne, längst där inne. Jag gråter för att jag delar livsödet med den jag läser om. Jag känner lättnad för att jag önskar lättnad åt den jag läser om. Orden och meningarna sätter igång mina känslor. Inte en mening. Alla meningar ihop. Hela bokens innehåll summeras i de tårar som rinner nedför mina kinder på de sista sidorna.

Känslorna! De jag får tillgång till. De boken ger mig att känna. Och allt inom ramarna för innehållet. Sorgen, glädjen, skräcken, förvåningen är inom bokens ramar och berättelse. Det är mina känslor. Det är inte bokens känslor. Mina egna. Alldeles, alldeles egna.

Jag stannar vid det. Där mina känslor väcks är min historia också berättad. Jag har fått en spegel. Kommunikationen är mellan bokens innehåll och mig. Min livsberättelse är min egen. Tårarna mina egna.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Boken i undervisningen, Kommunikationen, Litteratur och läsning och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.