Lärarkollegan i litteraturen – hur skulle vi tänka, agera, göra?

Jag läser:

”När jag hade gått i Annelundsskolan i ett par veckor hade vi biologi med alkis-Knutsson, han var röd i ansiktet och blev som vanligt anfådd efter en stunds pratande. Hannes satt i bänkraden längst fram, vände och vred på sig, pratade hela tiden med folk runt omkring som inte ville prata med honom. Efter ett antal ignorerade tillsägelser fick Knutsson nog.

– Sluta avbryta mig, Hannes!

Min blick hade varit fokuserad på en flock fåglar som kämpade om mat på gården, nu vände jag mig om. Hannes satt och småskrattade, tittade ner i bänken.

– Titta på mig! skrek Knutsson och tog ett hårdhänt tag om Hannes ansikte.

– Vad skrattar du åt? Efter lektionen ringer jag din mor! Minsann ska hon få höra hur du uppträder!

– Min mamma är död, din jävla bögjävel! skrek Hannes. ”

ur Avblatttefieringsprocessen av Zulmir Becevic, 2014 

Det här inlägget postades i Läraren i litteraturen, Litteratur och läsning, Sorg, Värdegrunden och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar på Lärarkollegan i litteraturen – hur skulle vi tänka, agera, göra?

  1. alex skriver:

    Jag har läst samma bok!
    När jag läste delar ur den boken för min teatergrupp där de flesta går i högstadiet-gymnasiet blev de fruktansvärt provocerade. Precis efter valet. Plötsligt blev vår föreställning mycket politisk. Alla improvisationer skrek ut ett desperat försök att nå ut för mina elever. Nu är det uppspel på en söndag i April för allmänheten och skolföreställningar på måndagen därefter och vi ska tillsammans försöka få dit publik. mötet med publiken. Det blir nästa brand. Tror jag.

Kommentarer är stängda.