Det specifika ordet. Mamman och barnet pekar mot något gemensamt. En pippi. Fågeln som är i mammans och barnets gemenskap får ett ord. Och så flyger ordet iväg. Pippin borta. Snart kommer där en annan fågel. Barnet prövar om ordet är giltigt. Pippi? Och mamman bejakar gemenskapen med stunden, med barnet, med fågeln och med det gemensamma ordet. Det symboliska ordet som representerar själva fågeln. Och så blir orden generella. Något som kan flyga blir en fågel. Fåglar har något gemensamt. De har vingar, näbbar och sjunger. De kan sitta i träd. De kan flyga i konstellationer. När vi vet vad en fågel är kan vi undersöka vad som skiljer fåglarna åt. En är röd. En annan svart. Ju mer vi letar efter det som särskiljer fåglarna åt desto fler fågelnamn behöver vi. Vi behöver ordet skata. Duva. Sädesärla. Havsörn. Kolibri.
Ett ords gemenskap blir därför en aning mer komplicerad. Jag tänker utifrån ett litet barns perspektiv. En pippi måste omdefinieras till fågel. En art. Och som sådan en massa olika sorter.
Jag läser Arne Jemstedt essä ”Förlust, sorg och omsorg” ur ”Att ha och inte längre ha”, 2003:
”Dessförinnan har föreställningen om ett ting och själva tinget, tinget i sig, för barnet inte varit skilda åt: föreställningen och tinget, symbolen och det symbolen symboliserar sammanfaller.”
Att ha ett konkret föremål och kunna föreställa sig ett föremål är två olika saker. Det konkreta uppstår i nuet och i gemenskapen med den som kan benämna det som är i blickfånget. Det symboliska uppstår efter många möten med det konkreta. Det kan handla om att ha en verklig fågel, se ett fotografi av en fågel, läsa en text om en fågel och lyssna till fågelns sång och en annan fågels läte. Det här innebär att världen bli större och mer omfångsrik. Symbolen lösgör sig från det konkreta.
”symbolen lösgörs från det den symboliserar, vilket i sig utgör en förlust, ett uppgivande av kontroll över tinget, men med den oändliga vinsten, kan man säga, att symbolen nu kan användas i ett verkligt symboliserat tänkande, i drömmande, lekande, skapande.”
”Symboler skapar hos barnet en alltmer sofistikerad och djupnande mental rymd” vilket i sig skapar förmågan ”att uppfatta och förstå den andres inre.”
Det specifika. Det generella. Det konkreta. Det symboliska.
Det roar oss att se nya detaljer av samma sak. Ordet fågel har så många bilder, ljud och känsloförnimmelser kopplade till sig. Våra fantastiska hjärnor kan låta oss vara närvarande i ett nu om vi vill det och se fågeln som om det vore första gången liksom ett barn ser det utan att kategorisera. Närvaron i nuet upplöser allt som får oss att stressa in i framtiden och bara se med alla sinnen och associationer löst tyglade i rymden av synapser i nervsystemet. Ord är symboler för ett stort träd av upplevelser. När vi möts med våra symboler behöver vi kanske aldrig ha tråkigt om vi öppnar upp och delar vad som finns inom oss.
Så intressant att dela frågorna med dig. Jag delar uppfattningen om att vi inte behöver ha tråkigt men att det måste omslutas av lyhördhet, acceptans, tolerans och samtal för att vi får uttrycka våra egna uppfattningar och kreativa inlägg. Allt gott. A-M