”Men Berner och jag såg aldrig oss själva som om vi kom från en bestämd plats. Varje gång familjen flyttade till ett nytt ställe – någon av dessa avsides belägna orter – och inrättade sig i ett nytt hyrt hus, och pappa tog på sig den pressade blå uniformen och körde till jobbet på någon flygbas, och mamma började en ny lärartjänst, brukade Berner och jag försöka intala oss att det här var den plats vi skulle säga att vi kom ifrån om någon frågade. Vi övade oss att säga orden till varandra på vägen till vår nya skola. ”Hej, Vi är får Biloxi i Mississippi.””Hej. Jag kommer från Oscoda. Det ligger ändå uppe i Michigan.””Hej. Jag bor i Victorville.” Jag försökte lära mig de grundläggande sakerna som andra pojkar kände till och prata som de pratade, lade mig till med slanguttryck, gick omkring som om jag kände mig trygg och hemmastadd, som om inget förvånade mig. Berner gjorde samma sak. Sedan flyttade vi iväg till ett nytt ställe och Berner och jag försökte inrätta oss igen. Jag vet att den här sortens uppväxt kan göra att man känner sig förvisad och rotlös, men den kan också sporra en till att bli formbar och till att sträva efter att anpassa sig – …”
Så kan litteraturen beskriva hur barn kan ha det. Denna berättelse kommer ur Richard Ford och boken ”Kanada” som kom ut 2013 på Brombergs Bokförlag AB.
Jag tänker:
Och tänk att få lyssna till hur man kan göra och färga av sina egna upplevelser på samma text. Skönlitteraturen har en nyckel till vårt inre. Men igen takt öppnar vi oss. Ibland börjar vi med att lyssna. Och vi lyssnar så länge vi själva behöver. Vi bestämmer själva när vi kan tala om det vi vill berätta om.
Stycket tar mindre än 90 sekunder att högläsa. Högläs det om ni själva tycker om det ni läst.
#90sekundershögläsning
Pingback: Låna en bok | Fredrik Sandström