Då jag studerade, tre barn att ge bröd till, tog jag några extrajobb av det slaget att jag kunde göra dem hemma. Jag skrev ut intervjuer. Inspelade intervjuer för olika syften, timslånga samtal om något specifikt, allt från senap till livskvalitet. Min uppgift var att skriva av, inte att tänka, och jag skrev utan att veta så mycket om vad huvudrubriken handlade om eller vilka de intervjuade personerna var och vad de hette eller kom från.
Jag kunde sitta i timmar och gå fram och tillbaka i de inspelade banden, lovsjöng min skrivmaskinsfröken som lärt mig att inte se på tangenterna, nej, aldrig någonsin se på tangenterna, och som lärde mig skriva i mycket hög hastighet genom att låta oss skriva, skriva, skriva på skrivmaskin. Senare fick jag övergå till elektrisk skrivmaskin och fick lära mig att skriva med lätta fingrar och inte tynga ned lillfingret på ö eller a eftersom de så lätt blev alldeles för många. Det var ett förtroende att öva sig att skriva på elektriska skrivmaskinen, en svårighetsgrad svårare. Nåväl. Jag satt och skrev på nätterna. Sida upp och sida ned. Ark efter ark. När jag lämnade ifrån med utskrifterna kunde jag säga att det var intressant att lyssna på vad man tänkte och tyckte om strandlivet, eller om tomatpuré på burk, eller vad annat det kunde vara. Aldrig någonsin uppfattade jag det korrekt. Det handlade aldrig om det jag tänkt mig rubricerade innehållet. Tvärtom. Jag kunde vara helt ute och cykla.
När människor samtalar är det sällan så att man talar färdigt utan man hakar i varandra och säger aldrig något fullständigt. Man flikar in när något säger något intressant och man tar över när det egna engagemanget inte längre går att hålla tillbaka. Sällan använder man förklaringar som skapar gemenskap. Inte ett substantiv utan den, det, dom där ersätter ord när vi befinner oss på samma plats och tycks prata om samma sak. Det här gör att när man lyssnar på samtalet kan man inte förstå men gör allt för att försöka förstå. Vad pratar de om? När frågan är ställd försöker man få ett hum om vad det kan handla om. Jag lärde mig så mycket om hur vi samtalar och hur vi avbryter, förenklar, hummar med och att vi ofta pekar och gestikulerar – men kolla på den där … här … känn … jättetung …
Utanför rummet till samtalet och till fokus blir samtalen nästan omöjliga att förstå. Alla de substantiv som saknas. Jag skrev, funderade, fantiserade och lärde mig förstå att samtal inte alltid är så tydliga som ibland tror dem vara. Men människorna, ja de lärde jag känna utan att se dem. Hur en del speglade något de lyssnat till, hur en annan alltid sade tvärtemot, någon vågade säga något som stack iväg alldeles men som några timmar senare fick betydelse för att någon annan börjat tänka i samma banor. Det gick att höra hur man lyssnade både till varandra och till sig själv. Jag lärde mig mycket av att skriva ned och inte själv få påverka genom att lägga till.
Jag tänker på detta då jag läser Stephen King On writing.
Jag råkade komma till den här texten och den slog an en sträng hos mig. Förut lyssnade jag mycket på radio, och jag förundrade mig över hur svårt det var att hänga med i ett program när man missat inledningen. Jag fick sitta och gissa vad det handlade om, medan minuterna gick. Orden var klara och tydliga, och journalist och intervjuad förstod tydligen varandra utmärkt, men jag kände mig utestängd.