Hurra för kemiämnet i berättelsen om Morbror Volfram

”Good prose is often described as glowing: luminous, numinous, glimmering, shimmering, incandescent, radiant. Sacks s writing is all that.” – The New York Times

Jag letar efter berättelser, inte faktatexter, om det vi ska lära oss i skolan. Kemiämnet, textilämnet, bilden, fysiken. Att ha berättelser att väcka intresse genom. Längre meningar med mer berättande innehåll. Idag kunde jag inte släppa taget om Morbror Volfram, titeln på Oliver Sacks bok som gavs ut på svenska av bokförlaget Brombergs, 2002.

Den här texten kan lära oss vikten av att berätta och skapa berättelser ur vilka vi lär oss eller blir frågvisa kring. Det handlar om att få vara någon som man berättar för, vara en som berättar och ha ett innehåll att berätta om. I detta fall är det om ämnet kemi. Den här skulle jag högläsa:

Jag citerar:

Många av mina barndomsminnen handlar om metaller, redan från första början tycks de ha utövat en speciell makt över mig. De stack på ett iögonenfallande sätt av mot den övriga världens likformighet, genom sin skinande och skimrande beskaffenhet, sin silverglänsande prägel, sin släthet och sin vikt. De verkade kalla när man rörde vid dem, och de klingade när man slog på dem.

Jag älskade guldets gula tyngd. Min mor brukade ta av sig sin vigselring och låta mig känna på den en stund medan hon berättade för mig om dess oförstörbarhet, och hur den aldrig miste sin glans. ”Känn hur tung den är”, brukade hon säga. ”Den är till och med tyngre än bly”. Jag visste vad bly var för något, för  jag hade hållit i det tunga och mjuka rör som rörmokaren hade lämnat kvar en gång. Guld var också mjukt, berättade min mor, så därför brukade man blanda det med någon annan metall för att göra det hårdare.

Sak samma med koppar – folk blandade upp det med tenn för att framställa brons. Bons! – bara ordet var som en trumpetstöt för mig, för strider och slag handlade om brons mot brons, om bronsspjut mot bronssköldar, om Akilles stora sköld. Eller också kunde man, berättade min mor, blanda upp koppar med zink och få fram mässing. Vi hade allihop – min mor, mina bröder och jag – våra egna mässingsmenoror till Hanukkah. (Min far hade en i silver).

Jag kände till koppar, den rosaskimrande färgen på den stora kopparkitteln i vårt kök – som bara togs fram en gång om året då kvitten och vildäpplen hade mognat i trädgården och min mor kokade gelé på dem.

Jag kände också till zink; det trista och lät blåaktiga fågelbadet i trädgården var av zink, och tenn kände jag till genom den tjocka folie som smörgåsarna packades in i inför en picknick. Min mor visade mig hur tenn och zink om det böjdes gav till ett speciellt ”rop”. ”Det beror på att kristallernas strukturer bryts sönder”, sa hon, och glömde bort att jag bara var fem år och inte kunde förstå vad jag menade – ändå fascinerade hennes ord mig, och fick mig att vilja veta mer.

Som alla berättelser barn får höra av vuxna är det oftast så att man inte förstår vad som sägs men man anar att det är viktigt och betydelsefullt. Man vill veta mer. Det är som de som berättar om det de själva är intresserade av rullar ut en röd matta vilken man själv kan bestämma sig för att gå på, och när man väl är där, hur långt man vill gå. Oliver Sachs berättar vidare:

Ibland bad jag min mor ta fram sin förlovningsring och visa mig den infattade diamanten. Den gnistrade mer än någonting annat jag hade sett, nästan som om den utstrålade mer ljus än den sög upp. Hon visade mig hur lätt den gjorde repor i glas, och sa sedan till mig att sätta den mot mina läppar. Den var egendomligt och skrämmande kall, för även om metaller i allmänhet känns kalla vid beröring var diamanten som is. Det var för att den ledde värme så bra, sa on – bättre än någon annan metall – så att den sög upp kroppsvärmen från ens läppar när de berörde den. Det var en känsla jag aldrig skulle glömma.

Vid ett annat tillfälle visade hon mig hur en diamant, om man satte den mot en isbit, sög upp värme från ens hand och skar rakt igenom isbiten som om den vore smör. Min mor berättade att diamant var en speciell sorts kol, precis som den kol vi eldade med i våra rum under vintern. Detta var något som förbryllade mig – hur kunde denna svarta, flagiga och ogenomskinliga kol vara samma sak som den håra och genomskinliga ädelstenen i hennes ring?

Jag kan skapa frågor som leder denna text till nästa faktatexterna. Det är det kreativa arbetet jag gör och är också så jag förbereder mina lektioner så att de kan bli undervisning tillsammans med eleverna.

Det här inlägget postades i Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Synligt läsande och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.