På skolgården satt de överallt. En till en. Vuxen och barn. Jag räknade till femton par. Det var frivilliga högläsare som kom till skolan och högläste en timme i veckan för barn. Olikaberättelser. Roliga, innehållsrika. Barnen satt stilla och lyssnade. Nära högläsaren. Och högläsaren mumlade bokens innehåll med engagemang och eget intresse.
Jag intervjuade de högläsande. En av dem var jurist. Han kom under sin lunch, arbetade inte långt ifrån skolan, mötte samma elev och högläste en timme för honom. Varje vecka samma sak:
– Man lär känna varandra genom boken, berättade mannen. Och jag tycker jag gör något mycket viktigt. Jag läser för de unga. Det har utvecklats till att bli mycket mer än så. Man följer upp den man läser för, vill veta hur det går i skolan, hur läsningen fungerar för den man läser för och med. Jag blir engagerad.
Detta volontärarbete! Vi har det inte. Men tanken kan vi kanske göra något med.
Denna viktiga kontakt med boken! Och bokens innehåll blir tillgängligt för barnet, eleven och läsningen blir gemensam och synlig.
Jag lekte med tanken, förlåt alla stressade lärare i skolan, men tänk om vi alla, varenda kotte tog en halvtimme och gick ut bland eleverna och högläste en novell, en kort berättelse, en bilderbok … en halvtimme i veckan. Att vi satt där och läste högt för att vi kan och för att vi vill. Att bokläsandet syns och att vi är generösa med att ge ut det som står i böckerna. För att hela skolan läser med eleverna! För att hela Sverige läser med barnen! För att vi läser!
Hej HOPP!