Ser Vänligen Lars Lerin och tänker – Vänligen lilla barn. Och minns den där överbeskyddande mamman som jag var. Barnens självständighet kantades av hönsmammans hjärta och runtomkringspring. Första gången mitt barn gick ensam till lekkamraten vinkade jag hej då från dörren, men sen sprang jag på andra sidan häcken så att jag inte syntes, i fall att. Men mitt barn gick trygg på andra sidan häcken. Ovetande om mig, trodde jag, men när barnet svängde upp till kompisen ropade barnet:
– Hej då mamma!