Anpassning är ömsesidig

Meddelande. Edinburgh. 2017.

Meddelande. Edinburgh. 2017.

Låt oss säga att vi går med en liten treåring på promenad. Vi har ett bestämt mål. Vi ska skynda. För att få med oss treåringen måste vi ta saken i egna händer. Vi kan sätta barnet i en vagn och skjuta det framför oss eller lyfta upp barnet och bära det i famnen. Ett tredje alternativ är att hålla barnet hårt i handen och gå med raska steg och dra barnet efter  sig. Barnet får då springa.

Ett annat sätt är att ha ett bestämt mål men anpassa promenaden till varandras takt. Vi kan promenera tillsammans till målet. Det är den vuxne som leder ut på vägen men väl där kan man stanna för att titta på en daggmask som ringlar sig över gångvägen och stampa lite i någon vattenpöl eller se på fåglarna som flyger ovanför våra huvuden. Kanske springer vi en stund för att det är roligt. När man promenerar anpassar sig båda till promenaden. Ibland går man fortare för man ska gå över gatan och bilarna är farliga och det vet den vuxne och måste skydda och vägleda barnet. Ibland går man långsammare för att man ser världen som barnet ser världen. Och man upptäcker ihop. Vi jämkar och anpassar oss för att vi är tillsammans. Det handlar inte om form eller om att fostra utan för att vi ska fungera tillsammans där vi är och tillsammans med dem vi är. Det krävs att den vuxne anpassar sig till barnet och barnet till den vuxne.

När man promenerar anpassar man sig omedvetet och processen är ömsesidig. Barnet lär sig att man måste skynda ibland och att vägen bara är en transportsträcka där det inte finns något annat än att hänga med på färden och andra gånger då man tillsammans med en vuxen gör något ihop och promenaden ändrar takt beroende på vad som finns på vägen.

I min kommande bok Textsamtal och bildpromenader skriver jag om den anpassning som kommer genom att undervisa, undervisningens innehåll och genom lärande samtal med eleven. Jag funderar mycket över hur vi distanserar oss från ord och handlingar utan att se och pröva dem i våra möten med eleverna. Ju närmare eleven vi kommer desto större möjlighet har vi att anpassa till eleven så att eleven kan få tänka, kommunicera och lära. Det handlar om lärarens attityd till eleven och undervisningen. Anpassningen kommer med närheten till elevens lärande, till innehållet och frågorna och att lyssna för att utveckla pedagogiken.

Anpassa betyder, enligt ordboken

  • ändra (egenskaper hos ngt) till större lämplighet
  • rätta efter eller lämpa efter
Det här inlägget postades i Anpassning, Pedagogiska samtal, Undervisningen, Värdegrunden. Bokmärk permalänken.