Inte ens orka läsa

Att läsa en bok innebar samma problem. Det var som att alla bokstäverna hoppade runt på sidorna. Jag var tvungen att dölja raderna både ovanför och under den txt jag försökte läsa med två vita papper för att ens ha en chans att ta in vad jag läste. Trots det var det som om bokstäverna i orden låg huller om buller.

Ja, så skriver Theresé Lindgren i Ibland mår jag inte så bra, 2016 om att må dåligt och inte kunna sova, inte ha energi och att ha en hjärna som orkar fem, max tio minuters koncentration och fokus.

Jag minns då jag var i djup sorg och inte orkade läsa böcker alls. Bara det var en sorg i sig men en följd av att det inte fanns något utrymme att ta in yttervärlden och bearbeta den, ens delta i den. Det gick inte att läsa något som var långt och som var mycket och som man borde läsa och som andra tyckte var så bra och …

Men dikterna. Den där enda sidan med de korta meningarna och de stora innehållen. De gick att läsa. Dikterna lekte i hjärnan, skapade små stigar och andra vägar än de motorvägar som sorgen och depressionen plöjde djupa och breda. Det gick att läsa:

Livets skog hade höga granar. Mängder av livsträd.

De växte medan vi gick.

Våra fötter grävde stigar …

ur Harry Martinson Ensamma vandringar ur diktsamlingen Dikter om ljus och mörker, 1971

Det här inlägget postades i Litteratur och läsning, Sorg. Bokmärk permalänken.