Döstädningen

P1400664

Jag läser en utmärkt krönika av Lotta Ohlsson i dagens DN. Hon beskriver något jag aldrig har fått möta att mina anhöriga har gjort. Städat inför sin bortgång. Mamma hann aldrig städa. Hon drogs ner i Estonia och omkom där. På hennes köksbord låg tidningen framme och intill den hennes kaffekopp. Kvar i kaffekoppen det där kaffet hon inte druckit upp och som efter en dag lämnar sorgekanter efter avdunstningen. Hennes säng var bäddad. Hennes hem var hennes.

När vi klev in där var det som en möjlighet att för sista gången se henne. Hennes kaffekopp blev så levande och så betydelsefull att jag alltid tänker på den då jag tänker på hennes bortgång. Den där kaffekoppen. Den gjorde henne mer levande än något annat. Också tidningarna hon prenumerade på fortsatte att komma dagligen men nu med aktuella rubriker som hörde hemma med hennes plats i livet. Allt kretsade kring Estonia och de omkomna på Östersjön. I travar låg tidningarna eftersom vi inte ännu orkade säga att hon inte längre behövde dem och vi saknade för några dagar förmågan att ringa och säga att hon dött. Vi förstod det inte riktigt.

På hennes nattduksbord låg en trave böcker. En av dem var av Tomas Tranströmer. Österjöar. Och jag kom för alltid att en författare att läsa eftersom hon inte städat undan sina spår efter sig. I en bok föll ett kärleksbrev ut. Många år sedan lös skriften i brevet med sin hemlighet. En man hade skickat ett brev till min mor. Ett vackert brev om kvinnan hon var för honom. För oss var hon mamman. Inget sådant liv kunde vi förstå att hon levde.

Städa är en del av sorgearbetet. Att långsamt hålla i saker och ting som på något sätt besjälat den av den som inte längre lever. Det handlar inte så mycket om värde och pengar utan om att återigen knyta kontakt med människan. En sorgstädning.

Två små porslinsfåglar flyttade hem till vår bokhylla. Ingen av oss tyckte om dem. Inget värde hade de heller. Men de stod där och höll kvar en mamma och en mormor. Inte visste vi då att de skulle komma att betyda så mycket.

Men ett sätter jag högt. Inte ett spår av något skrivet där vi barn eller andra kom att hamna i mörker eller i otrygg fortsättning. Hon lämnade inte några spår efter sig som skulle göra att vårt liv skulle skadas eller ifrågasättas. Det är en slags städning man ska ge sina efterkommande. Relationen med föräldrar är ständigt pågående och föränderlig. När en förälder dör är den föräldern i fysisk form borta men inte där inne inom en. Jag hör ofta min mamma skratta och det är vad hon lämnade efter sig för mig. Hennes envisa röst om att man inte ska oroa sig för mycket och att det alltid finns något att skratta åt och med. Kanske att man också kan skratta lite åt sig själv.

 

 

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt, Sorg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.