Jag tackar alltid mina elever för samtal och undervisningssituationer. Jag säger:
– Tack för denna stund, så mycket jag fick lära och så många tankar jag fick lyssna till, sen tar jag i hand eller gör en ”give-me-five.”
Detta med att i mikrostunder ge eleven den fulla uppmärksamheten och att visa tacksamhet för en stund tillsammans handlar om att inleda och att avsluta. Vi kan mekaniskt hälsa för att vi får veta att det är så vi ska göra på morgonen. Vi ska hälsa på eleverna. Detta ska gör att vi kan reducera hälsandet till något vi måste göra. Sällan fungerar ju det. Vi hälsar för att vi vill hälsa, ta tillfället i akt att välkomna varje elev och se in i deras ögon och möta dem med vår blick. Men man kan också hälsa för att fostra eleverna. Då innebär hälsningscermonien att vi fostrar dem och bedömer deras förmåga att hälsa eller inte hälsa.
– Så där hälsar man inte, kan vi säga eller visa.
Men då glömmer vi bort att vi inte längre hälsar för att vi vill. Vår fostran är långsiktig och när vi hälsar lär vi barn och unga att hälsa. För att det är viktigt för oss och för att se varandra.
Det finns de som inte tycker om att hälsa. De som skyr bacillerna eller känner obehag av andra skäl. Det finns de som undviker handen, undviker ögonkontakten, undviker den stund av plötslig närhet som hälsandet ger. När detta sker måste man visa respekt men ge hälsandet samma innebörd som tidigare trots att man kanske ändrar från att ta i hand till att lägga en hand på axeln och själv titta varmt på den man hälsar på.
Att hälsa är en vi-akt. Du och jag. Även om jag initierar den visar jag att jag vill ha kontakt och att den jag hälsar på är viktig för mig.
Det går inte att beordra hälsandet men det går att utforska hälsandets betydelse för samhörighet och känslan av att vara sedd och välkomnad. I de flesta fall är läraren den som välkomnar och därmed har läraren ansvar för själva hälsningscermonien. Läraren öppnar klassrummet och tar emot eleverna. Det är samma sak då vi är i vårt hem och tar emot våra gäster. Vi välkomnar dem in till det som är vårt och som ska delas för en stund.
Att få höra sitt namn sägas eller få uppleva att bli välkomnad med namn och hand tillhör det mellanmänskliga och de små vardagshändelserna som skapar förutsättningar för den större gemenskapen.
Så många ögon jag har tittat in i och med värme välkomnat till skolan. Jag ser om de är ledsna, trötta eller glada. Jag vet att jag har sett varje elev och att jag lagt värde i att se dem. Om och om igen under dagen hälsar jag, tar i hand, tackar och firar det vi lärt tillsammans. Om och om igen.
Tack!
Anne-Marie Körling