Jag ville inte mer och försökte förändra en speciell situation

And these children that you spit on
As they try to change their worlds
Are immune to your consultations
They’re quite aware of what they’re goin’ through

David Bowie; Changes, 1971

Jag minns de här raderna då jag lyssnade på Bowie som ung. Jag minns att de gav mig kraft och att faktiskt gjorde att jag tog några steg som innebar förändring för mig och för några andra. Jag var 14 år när jag ställde mig på tvären och pekade på problem och krävde förändring.

Jag hade en lärare som använde elevernas yttre istället för deras namn. Den långe, den korte och den tjocke. Läraren var mycket sträng. vi vågade oss inte på att protestera. En dag sa han något om mig och mitt uttal. Jag tillbringade varje sommar i Chicago och kom tillbaka med ett livligt engelskt språk och det smittade mitt uttal i svenska. Jag hade börjat läspa. Detta påtalade läraren utan min vetskap. Jag kände inte till att jag läspade. På rasten kom mina klasskamrater och ville lyssna. De skrattade och härmade. Jag kände mig utsatt och självmedveten. Väl hemma berättade jag för mamma om vad som hade hänt. Jag beslutade mig också för att inte längre gå på lärarens lektioner. Dagen därpå gick jag upp till rektor som, efter att ha pratat med min mamma, förstod och lät mig hållas. Det blev en snackis på skolan. Eftersom jag krävde att läraren skulle förändra sitt tilltal till oss elever behövde jag göra något. Det tog fyra veckor innan förändringen kom. Den aktuelle läraren ringde en söndag och vi hade ett långt, långt samtal där läraren berättade att läraren förstod och att läraren inte längre skulle kalla oss något annat än de namn vi var döpta till. Jag lovade att komma tillbaka till klassrummet men sa också att jag kommer lämna det om läraren brister i sitt uppdrag.

Det kanske kan sägas att vi elever inte var vänliga mot varandra. Att stöta ut och reta tillhörde vår vardag i skolan. Den skam man kände i klassrummet för att vara utpekad med sina, i lärarens ögon, brister krävde utlopp och det kom på raster.

Det är så viktigt att få en röst i sammanhanget, att bli lyssnad på när det är fel, inte bli misstänkt eller misstrodd. Min mamma trodde på min berättelse, hon hade hört mig säga att jag blev ledsen över hur läraren tilltalade elever i klassrummet långt innan det drabbade mig, och rektor hade också kännedom om hur det kunde vara. Jag var inte modig eller särskilt högljudd. Jag var bara oändligt trött på att det som sades i klassrummet inte gjorde oss elever något gott.

Jag tyckte sedan mycket om lärarens förmåga att pröva något nytt och lämnade skolan med dessa händelser i gott minne. Att det gick att förändra. Att det var möjligt.

Hej HOPP!
Anne-Marie 

This entry was posted in Anpassning, Barns rättigheter. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.