Barnets och elevens valmöjligheter krånglar till det

Bilden har inget med innehållet att göra annat än att barnet, två och ett halvt, fått en pensel och fyra färger att välja mellan.

Bilden har inget med innehållet att göra annat än att barnet, två och ett halvt, fått en pensel och fyra färger att välja mellan.

Barn får många frågor om vad de önskar, vad de vill göra, vad de vill äta och vad de vill… frågor som riktar sig till barnet och som ska bidra till att göra barnet delaktigt. Ofta hör jag det i skolan där lärare frågar elever vad de vill göra, och det speciellt när de inte vill göra det läraren vill att det ska göra.

Men att fråga barnet vad det vill är att göra det svårt för barn. De har inte hela bilden klar för sig. De vet inte heller vad de kan välja mellan och vad det innebär att välja bort. Vad är det som man inte får? Frågorna blir ofta mer förvirrande eftersom barnet inte alltid kan orientera sig i sin vilja genom att de får frågor. De vet för lite om möjligheterna. De kan det de kan. När barn inte vill göra det som vi vill så ger de sig till känna på ett eller annat sätt.

Jag hör det på tunnelbanan hur föräldrar frågar sina barn, och det ganska så tidigt, om vad de vill ha till middag:

– Vad vill du äta idag då? säger den omtänksamme pappan och den lika omtänksamma mamman.

Barnet säger det som är mest bekant och det barnet kan äta varenda dag utan att tröttna. Där börjar problemet. Föräldern vill inte äta spagetti och ketchup dag efter dag utan svarar

– Men det hade vi igår. Vad vill du ha idag?

Och den lilla karusellen börjar och viljan som nu handlar om att få säga sitt och sedan inte få igenom det blir en kamp. Föräldrarna kan sucka över att barnet inte har en repertoar av svar utan bara detta välbekanta.

Val kan handla om att ge alternativ. Och färre. Gärna två. Idag ska vi äta köttbullar och potatis eller lasagne med rårivna morötter. Nå, välkommen att tänka kring de alternativen. Det har skapar ramar men också valmöjligheter. Valmöjligheterna är nu begränsade men överskådliga. När man väljer så väljer man också bort. Om det blir lasagne så kan man inte få köttbullar. Det är alltid konsekvenserna av val. Något måste man alltså avstå ifrån.

I klassrummet kan elever få frågan – men vad vill du göra då? Det är samma sak där. Det finns valmöjligheter men eleven har ingen aning om vad det kan vara. Därför säger eleven att eleven vill rita. Det är vad eleven vill. Eller spela ett spel. Det här beror på att eleven inte kan välja annat än det eleven kan hitta på och vet något om. Det handlar naturligtvis också om att få uttrycka det man vill göra. Däremot kanske inte det valet är något som skolan just då och nu kan låta eleven göra. Det finns en risk att vi resignerar och förklarar situationen hopplös och ger upp. Tvärtom är det att också ge val, fast här färre och i syfte att inkludera i skolarbetet. Där måste vi också ge färre val – du kan fortsätta med det du tyckte om i matematiken eller läsa ett kapitel i din bok – det är vad vi kan låta eleven välja mellan. Märkligt nog blir eleven lugnare av att få denna tydlighet. Det tar lite tid att vänja sig vid begränsningen men som lärare är jag vänlig och bestämd. Det är detta som gäller. Jag brukar säga:

– Det ska bli spännande att se vad du väljer? Berätta gärna för mig?

– Jag vill fortsätta med matematiken?

– Ja, spännande, kan du visa mig hur du löser uppgifter, ska bli intressant och lyssna till dina tankegångar.

Många elever jag mött som inte vill det läraren vill att de ska göra gör ingenting alls. Det blir ett mönster och en kultur och inte sällan blir det en kamp mellan lärare och elev och just kring vem som vill vad och vem som ska ”vinna” den kampen.

När jag begränsar valmöjligheterna handlar det inte om att inte möjliggöra för eleven att kunna påverka och ha inflytande. Däremot har jag styrt in mot de frågor som vi ska ha samtal kring. Det betyder att eleven får inflytande över hur eleven kan lösa uppgiften och få uppmärksamhet kring det.

När eleven eller barnet har möjlighet att välja ur ett mindre antal alternativ ökar känslan av att delta i det arbetet som pågår i skolan, eller den middag som ska ätas tillsammans därhemma. Det blir inte spagetti och ketchup igen. Men barnet som fått välja mellan lasagne och köttbullar kan inom ramarna där få välja mellan två grönsaker som också ska ätas. Men inte en allmän fråga utan en specifik sådan;

– Gurka eller tomat? Kanske båda?

Min erfarenhet är att barnet eller eleven också kan komma med alternativ till de två det fått att välja mellan.

– Kan man få makaroner istället för potatis till köttbullarna?

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

This entry was posted in Anpassning, Ansvaret, Ordning och reda, Pedagogiska samtal, Redskapen, Undervisningen, Värdegrunden, Verkligheten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *