Sjukdom och sorg och skolarbete

Vi gör det mycket svårt för barn och unga i skolan då vi antar att sjukdom i hemmet eller sorgen efter en förälders död är något övergående och något vi ”glömmer” bort och för snabbt blir pedagoger som kräver uppmärksamhet och mer av ork för det arbetet vi ger eleverna att arbeta med.

Ofta fungerar undervisningen när den är gemensam och bjuder på kommunikation och inte till ensamt och tyst eget arbete. Om vi tänker att läsa för sig själv och det är tyst i klassrummet händer det inte sällan att sorgen, tankarna får det som Tomas Tranströmer i sin dikt kallar det insända brevet som kräver att bli läst. Det brevet kommer utan avisering utan ligger plötsligt där och påminner. Och jag finner det naturligt att barn ska få tänka, känna och ha rätt till den tiden som sorg och ledsnad kräver av dem. De har inte valt sin livssituation utan befinner sig i den eller i den förändring som en förälders bortgång kan innebära. Barn kan leka och rita sina upplevelser och därigenom iscensätta sina känslor, ofta är de rädda för det som de känner och vill hålla sorgen stången. Kanske för att de inte får utrymmet utan i familjen äger någon annan det och barn solidariserar sig med den som ser ut att sörja mest.

Det är av vikt att också vi pedagoger och ja, alla i skolan läser vad sorg hos ett barn kan betyda och vad som behövs för miljö så att de kan få känna det de gör och få de minuter av samtal som de just kan behöva. Närvaro skulle jag kalla det. Och att inte ge råd eller lösningar.

Jag förlorade min pappa som barn. Jag vet att det gjorde mig ängslig och orolig. Det som jag trodde var beständigt och kontinuerligt, blev plötsligt obeständigt och utan förvarning ett brott i det som var min vardag och det som kom med den. Jag sov under många år dåligt och ville att någon skulle prata med mig men förstod att det bästa jag kunde göra var att vara tyst. Tystnaden är farlig då den ger utrymme till föreställningar, fantasi och obegriplig hänsyn till de som inte vågar föra samtalet med mig. Jag fick kroppsliga symptom och levde länge under en obehaglig känsla av att livet plötsligt kunde förändras och att jag måste försöka ha koll på signalerna. Det är en inre stress som blir som en konserverad sorg och den skaver överallt. Ibland fungerad läxorna och ibland inte. Det handlade mindre om att ha stöd hemma utan mer om att ha ork och någon slags inre motivation som ibland visade sig och ibland fattades. Det fanns inget utrymme för tankarna utan de kom liksom lite randigt. Och det slutade inte efter ett halvt år, ens under ett helt år, det tog år i tid och det har aldrig slutat påverka mig. Varför skulle jag sluta tänka på min pappa? Varför skulle jag sluta tänka på att jag hade en pappa?

Det är heller inte värdefullt att förstå sorgearbetet som något som går att avsluta. Sorg är en tyngd som väger olika under olika perioder men den är inte en följd där sorg går från att vara så för att bli så. Den är cyklisk och den uppstår helt plötsligt i en vardaglig situation som påminner om den förälder man hade eller om något som man brukade göra med sin pappa eller mamma innan de blev sjuka. Den kan förlama ett barn och göra att barnet känner att det måste uppfylla andra saker än de som andra barn gör eller behöver. Jag slutade leka och stannade mycket hemma. Ibland kunde jag leka och var en stund på gården med de andra barnen men mina lekar var alltid lite sorgliga. Jag begravde myror i tändsticksaskar och gjorde små kors men kunde också vara med i bollspelet Halihalålåtbollen gå där målet var att önska sig något som man ville ha. Jag minns att jag puttade bort längtan efter en pappa och önskade mig en Barbiedocka.

Som lärare brukar jag ha en filt, eller en stol, som vem som helst kan få sitta i. Det kan vara för att man är ledsen för att någon i familjen ska resa bort under obestämd tid eller att föräldrar ska skiljas. Elever med hem där skilsmässan är ett faktum behöver extra uppmärksamhet, utan att tränga sig på, men där man visar intresse för barnets arbete och att man accepterar att barnet ibland är ledsen eller bekymrat. Jag förtätar mina små mikromöten med elever som har det besvärligt i sina liv. Jag värderar inte deras bekymmer utan visar att jag finns. Stolen, eller soffan, har varit mycket värdefull. I några minuter kan barn som inte just orkar sitta ner och få en filt om sig. Jag tror varenda elev i mina klassrum har suttit en stund i stolen och skakat av sig ilskan för att någon förälder var dum som inte gav en leverpastejsmörgås till den elev som inte sovit för att föräldrarna har bråkat och de har trott att barnen sov. Det handlar inte om att tro att föräldrar inte kan ta hand om sina barn utan att hemmet har drabbats. En sorg som finns därhemma och som alla familjemedlemmar för leva i och som har förändrat det mesta för familjen. I skolan kan det tvärtom vara en plats där barnen kan få lite utrymme för sin sorg och reagera på den. Kanske med ilska, kanske med ökat känslighet, kanske med trötthet och okoncentration. Det gäller att vara lyhörd.

Ibland när eleven vet att jag är där för att vara där jag är kan eleven säga att idag är det jättejobbigt. Då brukar jag säga att det är så det är men berätta hur du gjorde med ditt arbete och vad som fick dig att kunna trots att du har det som du har det. Jag är nyfiken på hur du löser dina uppgifter trots att det är motigt idag. Jag slår mig ner vid dig en stund.

Det är inget jag gör bara för att just eleven har det som eleven har. Jag sätter mig på olika platser i klassrummet och ser till att eleverna har tillgång till mig och det min professionen kommer med.

Vi ska verka för lärande och för att barn får vara de personer de är och se till barnets bästa. I korta ordalag handlar det om anpassning, förståelse och acceptans för det som händer i elevernas liv rörande sjukdom och bortgång. Det handlar inte om stora åtbörder eller att avsätta tid utan att vara där och försöka se och inte skuldbelägga individen för det individen inte förmår. Öka på undervisningen och ge varje barn en möjlighet att ingå i det sammanhang som ges. Det krävs inte mycket tid för att få elever att uppleva sig sedda och lyssnade till. Det handlar mer om förhållningssätt, kunskaper och acceptans.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


This entry was posted in Sorg. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *