– Kan jag läsa Homeros för eleverna? Även om de inte förstår?

Jag fick en fråga:

– Kan man läsa ett epos för eleverna? Även om de inte måste förstå?

Jag svarar ja, naturligtvis.

För en lärare måste visa på det som har funnits och det som går att läsa i framtiden. Att få kännedom är också att lära och kan bidra till att öppna ett fönster mot något att läsa, lära och tänka om i framtiden. Samtidigt kan man tänka att man låter eleverna möta olika sätt att berätta och att ge dem historiska texter med det ordförråd som kommer med den äldre texten.

Jag hade en elev i årskurs två, en liten kille, som älskade att läsa. Han läste om den trojanska hästen och satt som uppslukad av berättelsen. Några år senare använde han berättelsen för att förklara hur man kunde komma in på ett ställe trots att man var utestängd. Jag vet att man ifrågasatte hans läsval men jag bad alla att sluta fråga om han kunde läsa och förstå. Istället kunde man visa intresse för vad han läste och fokusera mer på boken och be honom berätta. Det är inte klokt att ifrågasätta läsaren och särskilt när läsaren själv valt sin bok och ser ut att tycka om det den har att berätta. Det är heller inte klokt att låta eleven förstå att eleven inte kan läsa det eleven läser och antyda att han är för liten för det han läser. Det vi ska göra är att öppna fönstret mot det som finns och låta elever få ta del av det, kanske främst genom vår högläsning men också för att vi visar något som vi inte genast kräver ett kvitto på. Dvs, att vi kräver ett lärande eftersom vi öppnar en sådan möjlighet, dvs, också det framtida lärandet och kanske nyfikenhet. Att ha kännedom om saker som finns har också ett värde.

En kille på elva år berättade att han älskade femtiotalets språk. Jag lyssnade och han berättade om att språket i böckerna var lite större och det gav honom fler ord. Han älskade ord. Sjuttiotalets litteratur hade färre ord tyckte han.

En annan ung man jag talade med, som inte fått läsa eller få upptäcka vad det betyder att läsa, gick genom sin skolgång med tvivel om sin läsförmåga och sitt läsintresse. Han berättade att det var värdefullt för honom att lyssna till litteratursamtal när andra berättade om böcker, om sina tankar om böckerna för då kunde han bilda sig genom dem. Hans intresse för litteratur var stort men hans läsförmåga för liten vilket gjorde att han alltid var hänvisad till den möjlighet som kom då andra berättade.

Jag vet att läraren som frågade blev ifrågasatt av sina kollegor. Kollegorna tyckte inte att läraren skulle läsa något som eleverna inte förstod men läraren själv berättade att samtalen med eleverna kring det han läst var stort och intresset väckt. Jag tänker att de kollegiala samtalen kunde präglas av nyfikenhet på det vi gör var och en i våra klassrum. Inte ifrågasätta utan fråga;

  • Berätta, vad upptäckte du?
  • Berätta, vad hände när du läste?
  • Berätta, vad tänkte eleverna?
  • Berätta, hur blev samtalen?
  • Berätta, hur vågade du läsa det du läste?
  • Berätta, Homeros, vem är det? Vad är det?
  • Berätta …

Så kan vi bemöta varandras undervisningar istället för att genast döma ut dem och få läraren som ville att börja tveka på det läraren tänkte och ville undersöka.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

This entry was posted in 90 sekunders högläsning, Hinder för lärande, Högläsning, Konsultation av något slag, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Pedagogiska samtal, Synligt läsande, Väck läshungern. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *