Det är en tid sedan nu. Jag såg eleven dra sig lite undan. Inte lika glad som vanligt. Över boken som skulle läsas försvann blicken in i något annat. Det gäller att hålla tillbaka impulser att påminna, säga till och ”såja, hur är det med koncentrationen?” Barn har liv som påverkar dem som elever. Det gäller oss alla. Vårt privatliv sipprar igenom när det är svårt och det kan för en tid påverka vår förmåga att arbeta. Inget konstigt med det.
Under en mycket lång tid följde jag upp eleven eller de elever jag haft som gått igenom detta. Men för att stötta och bejaka känslor fanns jag där. Jag förtätade kontakten med eleven och kunde stötta när det kändes motigt och ledsamt. Varje morgon fick eleven lätta lite på det bråkiga och arga och jag sa; att du gör det du kan och när arbetet blev gjort frågade jag:
– Trots att du var så ledsen kunde du göra detta. Berätta, hur gjorde du?
En skilsmässa är en livsomställning. Det vana, det trygga återkommande bryts upp, föräldrarna bråkar därhemma. Det är så skilsmässor går till. Det betyder att eleven får uppleva en oro som tidigare inte funnits och att föräldrarna blir mindre uppmärksamma på sina barn. Detta är djupt mänskligt. En skilsmässa skakar om varenda en i familjen. Så jag skriver inte detta för att skapa skuld utan mer förståelse.
Det är eleven som ska få en extra omsorg i skolan. Inte några yviga gester eller stora ord, utan bara bli sedd och kanske när tårarna kommer få gråta utan hejd. Det handlar om att vara medveten om att skilsmässan också påverkar elevens skolgång. Därmed gäller det att vara medveten om att skolan erbjuder trygghet, mattider och seende vuxna som kan förstå, lyssna och vara där för en stund. Ofta svarade jag på elevens frågor att ”så kan det vara” och jag visade ingen oro för familjen eller för eleven.
När ett år hade gått stod eleven stadigt på benen igen. Det gungade inte under några fötter. Familjen hade gått igenom något av den separation som krävdes men mycket återstår trots det. Eleven som slokade en aning var nu återigen en elev som pratade lite högt och som föreslog vilka lekar som skulle lekas på rasten.
Hur förhåller man sig till elevers familjesituation?
Jag brukar inte förstora eller förminska problemen, dvs, att jag gör det hela större eller mindre. Jag lyssnar noga till eleven, frågar inte rakt ut förrän jag säkert vet att det är detta eleven går igenom men lyssnar om eleven sover på nätterna eller hur eleven tänker om skolarbetet. Om föräldrarna har berättat betyder inte det att eleven vill anförtro sig. Jag ber föräldrarna berätta för barnet att jag vet, därefter gör jag klart för eleven att jag har kännedom om det som sker i hemmet. De samtal jag har med eleven under denna långa tid handlar mer om hur eleven kan göra sitt skolarbete, om det är värdefullt att skicka hem läxor, om eleven behöver lite paus för att göra annat men också hur jag kan stötta eleven i skolarbetet. Jag väljer berättelser med innehåll som symboliskt handlar om skilsmässor eller använder bilder för att samtala om relationer. Eleven har rätt till sitt privatliv och föräldrarna sin integritet. Det handlar om att stötta elevens lärande trots allt.
Det är av vikt att tala sakligt med föräldrarna om elevens lärande och elevens reaktioner. När det är otryggt hemma kan eleven leva ut i skolan, dvs, om skolan är en trygg plats för eleven.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling