Jag beslöt mig genast för att följa riktlinjerna och inte låta mig kidnappas in i andra diskussioner eller resonemang än de som ges av myndigheter. Jag har beslutat mig för att så ska jag göra. Jag har fortsatt att göra det.
Jag har också beslutat mig för att lita på mig själv; jag tvättar händerna som det jag fått mig visat för mig, jag är noga med avstånd och håller dem där jag är och är mer eller mindre isolerad i min lägenhet.
Som lärare möter jag eleverna och kollegorna. Jag upplever att skolan är precis som den brukar. Jag litar på det rektor beskriver och förmedlar i dagliga mejl. Jag litar på kollegans arbetsinsats för vårt gemensamma bästa. Jag möter vikarier som hoppat in och gör sitt bästa. Jag ser en städare som städar lite extra. Jag tvättar händerna vid minsta lilla och spritar kopiatorn i smyg och några dörrhandtag medan jag går mellan rum.
Jag litar på mig själv i de kontakter jag har. Jag strävar efter ett fysiskt avstånd. I skolan är det svårt. Man märker snart att just avståndet mellan både elever och elever tycks omöjligt att begränsa men lika ofta mellan lärare och elever. Det är inte en meter, inte en- och enhalv. Det är mindre än en armlängds avstånd. Så social är skolan.
Känner av både plikt och lust att vara på mitt arbete. Plikten är lika stor som lusten. Jag vet att det är viktigt att jag är med eleverna och jag tycker det är roligt att vara med dem och i undervisningen. Idag, som igår och i framtiden är skolan viktig och meningsfull.
Men vi lever i en värld med ett konstant osynligt hot. Vi lärare kan också bli sjuka. Blir sjuka. Vi arbetar på, spritar händerna och läser att i skolan är det inte så farligt att arbeta.
Jag oroar mig över sjukpenningen och skolans ekonomi. Skolan som redan nu har en kantstött och sargad ekonomi behöver ekonomiskt stöd för att det ska vara någorlunda okomplicerat för en lärare att vara hemma.
Hur tänker ni?
undrar Anne-Marie.