Läser ”Gropen” med sexåringen

Läser Gropen för sexåringen. Läser den lika mycket för mig själv. Berättelsen är ett möte mellan barn och vuxna. Eller rättare sagt en värld som är och som finns för barn att leka och skapa äventyr i och en skapad värld som ges barn för det ordnade och säkra.

De vuxnas ordnade lekar är begränsande. Barnens lekar uppstår i en grop. Fotbollen är nixpix. Gungorna är tråkiga. Det är där de vuxna vill att barnen ska leka. Men barnen leker i gropen. Sen säger de vuxna stopp. Och då leker barnen vid kanten. En dag är det stopp för det också. En måndag finns det inte längre en grop. Som i en dimma upptäcker barnen att det inte längre finns en grop. Marken är jämn och …  och ingenting annat än rakt fram.

Sexåringen drog ett djupt andetag, som i förskräckelse, på sidan med illustrationen som visar att ingenting finns kvar av gropen. Sexåringen, som annars livligt pratar om allt, är tyst. Som om leken försvann också mellan mig och sexåringen. Fantasin kändes utplånad.

 

Men …

Barnen vänder sig om och upptäcker högen. Sexåringen intill mig drar en lättnadens suck. Jag får läsa om boken flera gånger. Nästa kväll likaså. Då är det sexåringen som begär den igen.

– Ramla … näsblodet … skosnörena … trappan … berättar sexåringen.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling 

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Högläsning, Litteratur och läsning, Pedagogiska miljöer, Utbilda i ordning och reda och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.