Plötsligt befinner jag mig på mina barndomsgator. Tänkte först inte åka dit. Men så hamnade jag där ändå. Med bara några steg kände området igen mig. Mina vuxna fötter mindes hur man gick, hittade stigarna där vi sprang och den stora skogen som vi gick igenom när vi rastade hunden. Den hund som inte var min men som var min hemliga dröm att få äga. Kasper hette hunden. Stigen är kvar. Andra stigar likaså. Men så korta. Så snabbt man går med vuxna steg på samma stig.
Det stora, stora trädet står kvar. Det var då många hundra år gammalt sa man och hörde ihop med de två jaktslott som fanns innan radhusen byggdes. Och ängen innan vattnet. Och vattnet med bryggan. Och bryggan med båtarna. Och mellan dem hoppade vi i. Badade sena kvällar. Ja, alltså innan klockan halv åtta. De flesta, och namnen trippar in i minnet ett efter ett, måste vara hemma innan nyheterna visades på kvällen. I de flesta fall sov varenda unge i min ålder innan klockan nio på kvällen. Det var ett tyst område efter att programmen börjat på teve. Några kanaler var det väl inte att tänka på och inte heller kunde man välja vad man ville titta på. Så dagen därpå kunde man prata om det man visste att också andra hade sett. Så kittades vi ihop igen trots nattens avstånd.
Jag tog en tur förbi skolan jag gick i. Mellanstadiets skola låg orörd kvar. Byggnaderna oförändrade. Portarna likaså. Vi var rädda då vi lämnade radhusidyllen vid vattnet. Främmande kändes höghusen vi gick förbi. Där bodde dom farliga killarna i årskursen över oss. Några gick i högstadiet. Brass röktes redan tidigt i källarutrymmen och de där skyddsrummen som var tillgängliga för alla. Jag såg inte någon fara i höghusen idag. Såg bara höghusen och blommorna som växte i blomlådorna på balkongen. Vägen tycktes inte heller så lång som jag minns den. Men så händer det som kommer att förändra min syn på mina barndomsdagar.
Varje dag gick jag till och från skolan. Det fanns inga avvikelser varken från vägen till skolan som vägen hem. Inga extra turer till en annan gata. Raka vägen hem. Så var det för kompisen. Man gick inte till höger då man lämnade skolan. Alltid vek jag av till vänster. Och så gick jag hem igen.
Märkligt tänker jag. Jag sitter i bilen och bestämmer mig för att svänga av åt höger. Sen kör jag på den snutt av väg jag aldrig gått. Det är en helt obekant väg för mig också idag. Jag ser liksom min barndoms mönster när jag lämnar historien bakom mig och kör ut på stora vägen.
Äventyren uppstod där man var hemma. Det behövdes en slags trygghet för det. Det vanliga och bekanta som vi kunde göra om och förvandla för att vi kände till det så väl.
Hej HOPP,
Anne-Marie Körling