Mitt telefonnummer var en stilla räddning för eleven

Det var den där eleven som vinglade mellan rätt och fel i livet. Kvällarna var äventyrliga och infallen kunde komma och de kunde betyda att det inte blev så bra. Eleven tragglade med skolarbetet och jag hade förmånen att träffa eleven en timme om dagen. Hemförhållanden som inte liknade mina egna och heller inte vad jag föreställde mig. Men eleven hade det som eleven hade det. Föräldrar är alltid viktiga även om det är trassligt för barnet. Det kan bli fel därhemma. Ofta blev det fel därhemma. Festerna under vardagarna. Mammans omsorg klockan tre på morgonen. De enda byxorna skulle tvättas och barnet som skulle bli elev hade inget att sätta på sig för att kunna gå i skolan. En frånvaro som rapporterades och noterades på skolan. Varför – nej – det var det ingen som egentligen undrade över. I övrigt hade eleven hög närvaro. Väldigt hög. Tidigt på morgnarna var eleven på plats och maten vid lunchen var höjdpunkten. Eleven fick äta. Och äta sig mätt.

Jag frågade en gång, efter lång tid, om eleven ibland pendlade mellan att göra något dumt och ibland kanske också gjorde det. Jo, det var så. Kvällarna ute innehöll allt det där som vi läser om. Så jag sa:

– Du får mitt nummer. Du ringer det när du vill att jag ska komma. Också om det är något som är olagligt, något du vill bli hindrad att göra och något som du anar är fel men inte vet hur du ska göra något av. Du får bara använda det i nödsituationer och jag lovar dyrt och heligt att komma.

Eleven fick numret. Månaderna gick. Jag fick aldrig något samtal. Inte en enda gång ringde telefonen. När terminen var slut och eleven skulle vinkas av sin grundskoletid viskade jag

– Har du mitt telefonnummer?

– Ja, svarade eleven.

– Du ringde aldrig, sa jag.

– Det räckte med att titta på numret, sa eleven. Det fick mig att tänka att jag skulle tänka mig för eftersom jag tyckte att jag behövde ringa dig. Du vet inte hur många gånger jag tänkt att ringa.

Jag insåg att mitt telefonnummer skyddat eleven så pass att eleven kunde ta vara på den omsorgen genom att titta på numret och börja tänka.

Eleven tittade upp på mig.

– Bli inte arg, sa eleven.

– Nä, sa jag.

– Jag ditt nummer till min syrra.

Henne kände jag inte ens. Men inte heller hon ringde.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Det här inlägget postades i Anpassning, Ansvaret, konflikthantering i skolan, Konsultation av något slag, Pedagogiska samtal, Värdegrunden, Verkligheten. Bokmärk permalänken.

1 svar på Mitt telefonnummer var en stilla räddning för eleven

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.