I alla tider lär sig det lilla barnet från början

Professor Sven-Eric Liedman skriver att barnet måste lära sig allt från början. I vilken bok vet jag inte. Jag har läst och läser mycket av det Sven-Eric Liedman skriver.

Allt vi lärde en gång delar vi med barnet

Den lilla, barnet, barnbarnet, gör allt från början. Så måste det vara. Vi säger att barnet lär sig. Det är våra ord. Vi vet vad som ska ske. Men barnet vet inte vad som ska ske. Det är här och nu. Barnet är. I detta varande prövar barnet det närmaste. Känner stenen, kotten och glaset. I det nära räcker barnet fram sin hand, ställer sig på sina fötter och en dag står barnet upp och kryper bara när det krävs. Ingen utbildar barnet. Vuxna är där för att omsluta barnet, inte hindra det mer än nödvändigt, så att fallet inte blir så stort och gör så ont när det kommer eller hålla falkögonen öppna när barnet klättrar upp för stentrappan utan att ha balansen. Då är vi där. Med vår överblick. Våra händer. Våra ögons skärpa. Det måste vi vara.

Barnet är också med i olika sammanhang. Undersöker, studerar och prövar. Det sociala livet är ett myller av koder. Hur pratar man här? Turtagningen? Hur gör man när man väntar? När säger man tack? När äter man vid middagsbordet? Hur smakar ärtorna som de vuxna äter? Barn studerar, härmar och vill.

 

Jag är mormor. Mitt barnbarn har jag följt sedan första dagen (FaceTime). Nu går hon. Springer rentav. Försöker klättra upp men har inte kommit riktigt på hur man gör. Men det hindrar inte barnbarnet. Hon är på stolen igen. Hon prövar på soffan. Hon leker vid sockeln. Hon skjuter saker framför sig. Hon drar saker efter sig. Hon smakar på en sko. Hon biter i en tvål. Hon slickar på en såpbubbla. Hon pekar på gungorna i parken. Hon vill gunga. Språket berättar. Hela kroppen vrider sig mot gungorna. Hon pekar med det lilla pekfingret som säger att hon vet. När hon gungar gör hon det med allvarlig min. Som om hela kroppen känner efter. Allvaret i ansiktet visar att hon känner, tänker och känner igen.

Hon är sin egen.

Jag var också min egen.

Dottern likaså.

Vi har alla börjat från början.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Fotografier: Jag en gång. Barnbarnet nyss. 

 

 

Det här inlägget postades i Ansvaret, Autodidakten, Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.