Leende, uppmärksamhet och modet att säga

Körling fotograferar 2010

Tunnelbanan var proppfull. Vi trängdes ihop i kylan. Packade in oss i anonymiteten. Jag var där mitt i. Kände mig glad inifrån. Hade ett leende på läpparna, musik jag tyckte om i öronen, min vackra kappa, min fina mössa, vantarna som värmde mig – kort sagt – jag kände mig som den Anne-Marie jag är. Då lotsade sig en liten kvinna genom människorna. Tog tag i min arm. Jag lirkade ut gladmusiken och öronsnäckorna, log och böjde mig en aning ned.

– I like your style, I do like your style!

Resten av kvällen kände jag mig bara glad. Jag gillade mig själv. Det är inte så ofta som någon kryper fram ur ett människohav för att säga något positivt och vackert till en annan människa. Ofta är det tvärtom. Vi låter vår ilska pysa ut över någon annan som vi inte känner.  Men inte denna gång. Jag log. Lade min hand på hennes kind. Av ren ömhet för det mänskliga.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.