Skolan i kåkstaden

Jag tänkte att jag skulle stålsätta mitt blödande pedagoghjärta för mötet med skolan. Det behövde jag inte. Jag insåg att skola är så mycket, mycket mer än vad vi gör i den:

  • Skola är en samlingsplats
  • Skola är en viktig plats
  • Skola är en plats som skapas för barn och för framtiden
  • Skola är en slags ordning
  • Skola är en slags ordning med tider och rutiner
  • Skola är andra vuxna med andra ögon som ser och tar emot
  • Skola är en fostransplats (med det ansvar som krävs av oss som formar denna fostran och där har jag många synpunkter på vilken fostran jag tänker mig)
  • Skola är en mötesplats
  • Skola är en ansvarsplats (Det är vuxna som har ansvaret fullt ut=
  • Skolan är ett investeringsområde
  • Skola är en bit mat på en bestämd tid
  • Skola är en skoluniform som visar att eleven har ett viktigt uppdrag
  • Skola är en skyddande från allt det andra
  • Skola är en del av samhället, det utanför, det innanför, det nära och det fjärran
  • Skola är att få utbildning
  • Skola är att få möta vänner, kamrater, andra, olika, nya, lärare, vuxna,
  • Skola är att få ett par glasögon
  • Skola är att få bli mätt, vägd, inskriven, vaccinerad
  • Skola är att få ett språk, ett språk som fungerar bland alla (i bästa fall)
  • Skola är att bli läsande
  • Skola är att bli skrivande
  • Skola är att få höra en berättelse
  • Skola är att få möta och få tid från då och nu och framtid att bli en central punkt
  • Skola är en slags organisation som skyddar, beskyddar och utvecklar och bidrar till att skapa hopp.
  • Skola kan i denna värld betyda hopp 0m

Skolan jag reser in till ligger i en miljonstad. Här bor människor i plåtskåp, pappersväggar, tak och utanför kåkområdet går kvinnor bärandes på gräs i balar, de syns som små guppande prickar ute i fälten med sina balar på huvuden. Här finns inga gator, här finns ingenting, men jag såg skratt, glädje och två små mycket lyckliga ungar dansa runt sin läsande mamma. Hon satt med sitt uppdukade bord och sålde det vi andra för länge sedan kastat bort, avdankade kläder.

Jag är människa. Mitt hjärta måste stängas en stund. Annars blundar jag. Jag vill se!

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen, Styrdokumenten, Värdegrunden, Verkligheten, Visionerna och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.