Om hur vi bråkar – matematik för bråkiga barn?

”Matematik för bråkiga barn” är en sökmening som gör att man hamnar på min blogg. Meningen får mig att fundera. Bråk i matematik är någonting för alla barn måste jag leka. Men det är inte detta som avses med sökfrågan. Meningen pekar på barn som är bråkiga.

I samma stund jag tänker så inser jag att vi gör allt vi kan för att barn inte ska bråka. Barn bråkar. Det är en faktisk sak. Ett sätt att markera gränser, markera vem man är som ett barn, markera något som man inte kan orda om.

Vi kanske ska lära barn att bråka. Inte ta bort bråken för det tror jag är en omöjlighet. Vi kanske kunde hjälpa genom att ge redskap för bråken. Ge dem språk att bråka med, så att sparkar, slag och ilska får andra vägar än genom knytnävar, nypfingrar och sparkben. Språk att bråka med.

– Du får säga fyra arga ord… Du får skriva tio arga meningar…

Sven-Eric Liedman skriver om språket som raster, ju fler ord, rikare språk så skapas ett raster mot de slag som ersätter orden. Jag har tänkt i form av teckningar:

I en klass jag hade en gång i tiden införde jag arga ritteckningen. Två killar var så arga på varandra. Så arga. Jag undrade om de inte skulle rita sin arghet på varsitt papper?

De fick varsitt stort papper att ilskna ut på. De satt där med pennor och papper och var riktigt arga. Jag lät dem vara men såg hur de handskades med det hela. Jag ville modella att jag tilltrodde dem förmåga att klara av att vara arga och inte behövde mig som polis.

Till en början satt killarna och ritade argt för sig själva. De ritade arga krigare. Sedan ritade de…  stora, runda, arga, svarta moln, sedan ritade en kille en båt… och då tittade den andra killen på båten och så ritade han också en båt … och den båten skulle skjuta den andra båten… och så … började killarna prata med varandra. De ritade ihop sig. De ritade… och skrattade. Och snart var de vänner igen.

De två stora ritpapperna sattes upp på väggen. Där fick de utgöra en enhet. Och killarna… de fick lov att vara arga, arbeta sig ihop och bli sams.

Jag undrar varför vi är så rädda för detta att barn är osams, att barn är arga… och att man måste vara snäll. Det är svårt att vara snäll och likställa det med att inte vara rädd om sig själv. Ilska tillhör en av de grundläggande känslorna. Vi talar aldrig om hur vi kan lära oss av dem, hur de skyddar oss, hur vi ska vara arga ihop, hur vi ska hantera den andres gränser, hur vi ska respektera den andres arghet mot oss, hur vi arbetar oss till ett förlåt…

Vi gör allt för att inte bråka. Allt vi kan. Ändå bråkas det som aldrig förr. Då jag var liten och en bland många andra syskon minns jag bråket som en del av syskonvardagen. Och det handlade ofta om att skapa gränser, slå igen sin dörr om sitt rum, och vara för sig själv ett tag. Och det där retsamma som ibland tog överhand och blev för mycket… och tja… slutade med att bråket var i full gång…

Jag tror också många bråk handlar om trängsel, för små utrymmen, för mycket väntan, för mycket fokus på vad man inte får… och så kravet på att man ska vara snäll. Jag tror inte man är mindre snäll för att man ibland blir arg. Men oj så mycket fokus det arga får i skolan. Som om det vore farligt att bli arg. Jag vet inte om vi modellar rätt saker då. Vi borde ge redskap för och visa strategier och mångfald av hur att lösa saker och ting.

Kanske vi skulle titta på hur vi får vara i våra känslor i en gemenskap. Vad kräver våra känsloyttringar för ansvar och för rättigheter?

Ett förtydligande:

Bråk i detta inlägg avser korta dispyter, arga markeringar och ska absolut inte förväxlas med utfrysning och mobbing vilket är något helt annat. Det jag beskriver är det plötsligt arga och inte det långsamma planerade.

Anne-Marie